Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1851, sida 1

Man nedbar nu stenkistan genom ingången till hvalfven; man passerade utför kapellets trappa. Ärnould, som tankspridd följde bönderna, sökte förgäfves framtränga till Emmelins kista: han hejdades på sin väg af en massiv dörr. Han försökte att se in uti grafhvalfvet, genom springorna på dörren; men lamporna voro släckta och hans ögon stirrade förgäfves i mörkret. Full af förtrytelse aflägsnade han sig, och tviflade icke mera att han varit lekboll för en dröm. 11. Arnould återvände till Origny i sällskap med Jacques Taillefer. Denne berättade honom på vägen, att han hade bedröfliga nnderrättelser från Paris. — De hafva mördat drottningen? sade Arnould, anande dådet. — De hafva dömt Girondisterna till död n, sade Taillefer nedslagen. De blinda! att så behandla sina egna bröder! Cain skall således alltid döda Abel! De hafva hvarken skonat qvinnor eller gubbar; efter Girondisterna hafva fru Roland och Bailly bestigit schavotten. Måtte Gud beskära äfven mig en så skön död! — Nå än drottningen då? sade Arnould. — Camille Desmoulins är förtviflad; han älskade Girondisterna, och en af hans flygskrifter har kanske störtat dem. — Den mannen är allt för snillrik att lefva under en fransk revolution. — Men drottningen, drottningen? sade Arnould ännu en gång. — Om Camille Desmoulin icke hade ett hjerta af guld, skulle han vara förfärligare än Robespierre; snillet är ett blodigt vapen i dessa tider, du skall få se, att han dukar under derför. — Drottningen, säger du?