IIVATILIÖOL IMG YCTRIIBCII DOT Vala 1400d 0011 80 dan han derunder haft tillfålle att kalla våra embetsmån och lärare, våra vetenskapsmän, konstnårer och snillen — allt som utgår vår glådje och stolthet — får den orene andens tjenare och handtlangare, så går ban ett steg långre och företager sig i 5:e hästet försöket att nedsåtta hela svenska folket, hvilket han påstår vara det mest osedliga och moraliskt förderfvade folk, som någonsin trampat jorden. Och hvarpå grundar herr Fjellstedt en så strång förkastelsedom? Hufvudsakligen på den omståndigheten att en mångd -oäkta barnfödas i Sverige och sårdeles i Stockholm, den glänsande medelpunkt, der upplysningen och bildningen, der de sköna konsterna, der så många och mångsidiga stråfvanden att sprida ljus och sållhet bland menniskorna verka allra mest (Man slnner, att hr Fjellstedt håller i sig, når det kommer an på att sördöma upplysningen och bildningen) Detta sörhållande år visserligen i någon mån sanningsenligt, och det våcker menniskovånnens sorg och smårta, enår dessa olyckliga oskyldiga barn, af samhållslagarna förkastade och utstötta, sällan erhålla nådig vård och uppfostran; men, båsta hr Fjellstedt, skola vi tro, att ett sådant beklagligt förhållande hårleder sig från någon hos svenskarne inneboende oregerlig osedlighet? eller månne icke olyckan egentligen och ursprungligen år framkallad af olåmpliga samhållsinstitutioner och isynnerhet af fårderfliga och befångda äktenskagslagar? Och dessutom, bevisar ett oåkta barn alltid och nödrändigt föräldrarnas sedeslöshet? Vi mena inför Gud, icke inför verlden. vi anse obehösligt att hår påminna om la sterilite des filles de plaisir; men mot hr Fjellstedt torde följande vara det mest slående argumentet: Prosten Gustaf Broome har i -Tillsälliga uppsatser Ölver religiösa och kyrkliga ämnenantecknat ett faktum att 40 veckor efter en methodistik sammankomst och vdåckelse i Amerika kommo till verlden 80 odkta barn — från det sållskapet. Hr Fjellstedt vill vål icke förklara sina vånner methodisterna (låsarna) för ogudaktiga oeh sedeslåsa menniskor? Men hr Fjellstedt lår vål icke låta såga sig annat ån att svenska folket står i syndens och sedeslöshetens dy upp till hakan? Näväl, hr Fjellstedt sjelf år dock vål hvit som snö och ren som oskulden? Lyckliga Sverige, som innesluter en sådan man inom dina landamären! Han skall rådda dig. Men först måste svenska folket göra ånda på alla stidningsutgifvare, som arbeta på att sprida okristliga tånkesått för att omstårta gudomlig och mensklig ordning. (Man kan, nämnligen, icke söka ndring i menskliga stadgar utan att på samma gång vilja omstårta Guds lag!). Detta fordrar Fjellstedt ovilkorligen. Ty dessa tidningsutgifvare åro just, enligt Fjellstedts mening, upphofvet och orsaken till osedligheten och de oåkta barnen och all annan gudlöshet i vårt kåra land. Dessa fördömda tidningsskrifvare — säger Fjellstedt — inplanta gudlösa tånkesått hos folket och så måste de arma barnen hos vår hederlige allmoge, i stållet för den kristliga undervisning och tro, som följde våra fåder till grafven, nu insuga denna förpestade anda, som i framtiden skall beråfva dem både den jordiska sållheten och den eviga saligheten — de måste insupa detta gift, som skall fårga vårt land med blod och kasta oss tillbaka uti våldets och nåfveråttens tider. — O, mitt fådernesland! — utropar Fjellstedt pathetiskt. — Af sådan uppfostran hvad annat år att vånta! Af sådant utsåde huru kunde skörden blifva god! Det vore tid att herdarne vaknade då kannstöpare redan hafva många lamm i sina klor.Vi hafva antecknat detta såsom ett bevis på hr Fjellstedts rena nitålskan och säsom ett prof på hans kärlek för oss och vära gelikar, de otacksamma tidningsskrifvarna, hvilka äslas att upplysa folket om så många onödiga saker. Slutligen torde förtjena omnåmnas hr Fjellstedts utfall i samma 5:te håfte mot -den sataniska pressen. I denna filippik, der också tidningarne få uppbåra skulden för allt ondt som sker hår i verlden, blifva de stackars publicisterna rentaf porträtterade.-Man kånner dem — säger hr Fjellstedt — på deras blixtrande fridlÖåsa åvan och Då deras många slags