Han måste fly till Preussen, men blef hår arresterad i brist af pass och förd till Kustrins fåstning, samt slutligen, såsom rysk undersåte, utlemnad till Ryssland. Krigsråtten i Warschau dömde honom till 20 års landsförvisning vid Siberiens bergverk. Så kom han till Irkusk. Hår ville lyckan att han tråffade en rysk öfverste, hvilken såsom vån umgåtts i hans föråldrars hus; han sörbarmade sig öfver ynglingen och antog honom till sekreterare i sitt kansli. I början af innevarande år skulle öfversten, å tjenstens vägnar, göra en resa till Warschau, och vid detta tillfålle vände han sig till regeringen i Petersburg med anhållan om, alt på resan få medtaga sin sekreterare. Han erhöll åfven ett jakande svar; men med det vilkoret, att han personligen skulle ansvara för, att den unge mannen återvånde till Siberien för att uttjena sin strafftid. Fångens glådje, når hans vålgörare meddelade honom denna angenåma underråttelse, var grånslös. Straxt efter ankomsten till Warschau gaf den menniskovånlige öfversten sin skyddsling tillåtelse att uppsöka sin mor, med förbehåll blott att vara åter inom 5 timmar; han skyndade till sin mors boning; men redan på tröskeln möter honom en gammal tjenare i sorgklåder med den smårtande underråttelsen, att hans mor dagen förut blifvit begrafven på Povorskis kyrkogård. Han skyndar dit. Händelsevis tråffar han der dödgråfvaren, hvilken han ber visa sig modrens graf, och besvär honom slutligen att öppna grafven och kistan får att åtminstone i dåden få omfamna sin ålskade mor. Då dådgråfvaren vågrar, sramtager han sin rikt fyllda börs och råcker honom derur ett tiorubelstycke. Med giriga ögon blickar dödgråfvaren på börsens rika innehåll och gifver slutligen, med ett djefvulskt leende, efter för ynglingens entrågna begåran. Knappt var grafven öppnad och han får se sin mors qvarlefvor, förr ån han störtar ned för att för alltid taga afsked af dem. Men dådgråfvaren begagnade ögonblicket och tilldelade den unge mannen flere slag i hufvudet med sin jernspade, beröfvar honom derefter hans börs och åfverfyller slutligen grafven med mull. Emellertid var den tid tilländalupen, hvilken öfversten utsatt får sin myndlings bortovaro; denne, bekymrad öfver sin ansvarighet, går till modrens boning, och då åsven han möter den sorgklådde tjenaren med dådsbudskapet, rigtar han sina steg till nåmnde kyrkogård. Hår år allt tyst och stilla; den bleka månen lyser öfver de ensliga grafvarna och blott dådgråfvaren år ånnu sysselsatt att uppkasta en ny graf. Öfversten vånder sig till honom med frågor efter den försvunna ynglingen, men erhåller ohåfliga och undvikande svar; retad öfvergår ösversten till hotelser och slutligen våckes hos honom en obeståmd misstanke, i följd hvaraf han låter sina ordonnanskossacker binda dödgräfvaren. Ester ett skarpt sörhör tillstår förbrytaren omsider sanningen, grafven blifver öppnad och man finner ånnu hos den olycklige, på sin mors lik, några tecken till lif, hvartill det åfven, efter några anstrångningar, lyckades att återbringa honom. Den bekante geologen Lyell håll nyligen i London en förelåsning rörande spår af regndronmnar. som fallit i urverldens daoar Man