Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1851, sida 1

Ännu blekare och mera upprörd påskyndade han med klappande hjerta sin gång, likasom för att undfly detta smärtsamma echo från det förflutna. Det var nu full natt; dimman höjde sig från träsken, ooh dolde både himmel och jord för vandrarens blickar. I sin ifver att komma ut ur skogen, förvillade han sig ännu mer, och under en hel timmes tid sökte han såfängt att återfinna vågen. Han trängde fram som en vanvetting, sönderref sig på törnbuskarne, invecklade sig i snåren och förlorade flera gånger sin hatt. Trött af detta fåfänga bemödande, stannade han med en resignation värdig en eremit, men denna försvann snart. Till och med berget Carmels botgörare trifvas icke nattetid på ett sådant ställe. Han hade stannat på sluttningen af en liten stenig kulle, den han aldrig förut träffat på andra sina vandringar i skogen. Han såg sig omkring åt alla sidor i hopp att ännu träffa någon räddande ledning. Länge var hans hopp fåfängt; — slutligen såg han ett ljus skymta fram likt en lyktgubbe. Han intogs på samma gång af en känsla af glädje och fruktan; detta ljug ingaf honom hopp att snart komma ut ur skogen, men framkallade också en mängd fantastiska bilder för hans syn. Ljuset syntes och, försvann men visade sig återigen; det såg ut som om det höjt sig mot himlen. Arnould tog det för en sådan ledsagare som förekommer i fåesagorna; han fortfor således att kämpa mot buskar och snår. Inom några minuter anlände han till stora slottsporten; hans bjerta klappade nu lika högt af oro, som så mången gång förut af kärlek. — Emmelina! Emmelina! suckade han, i det han stödde sig emot ruinerna af porten. Detta namn, som steg ur hans hjertas djup, afbröt tystnaden; en kattuggla, rom hade sitt bo i något af tornen, svarade Jonom md sitt sorgliga kluhvitt. Å fed