hand ej kunnat ana, skall derelter inom så dagar beslutas i de fyra serskilda riksstånden, utan att det ena ståndet ens har tillfålle att under debatterna draga fördel af de på sakkånnedom grundade upplysningar, som tillåfventyrs kunna lemnas i något af de öfriga. På dessa vårt representationssått och hela vårt statsskick vidlådande svårigheter röner man i synnerhet prof uti finansfrågorna, och nu sednast hafve vi ett sådant uti det betånkande af bankoutskottet, om sättet och vilkoren för fllialbankers bildande i orterna som redan förut finnes meddeladt. Den korta sammanfattningen af detta betånkande år, såsom låsaren behagar finna, att riksbanken till befråmjande af sådana silialbanker, ett nyft slags privatbanker, skall anslå en summa af 2,500,000 rdr banko att anvåndas såsom lån, och att föreningar, som bilda sig i åndamål att drifva bankrörelse utan kreditsedlars utgifvande, skola mot vilkor att utgöras af minst 20 solidariskt ansvarige personer i hvarje förening, och mot deponerande af de såkerheter, hvilka i betånkandet uppråknas, erhålla lån mot tre procent till ett maximibelopp af 500,000 rdr för hvardera föreningen, med vilkor att hela beloppet inom ett år uttages och med återbetalningsskyldighet af en femtedel årligen. Detta förslag innefattar ett palliativ, som vål kan hafva några goda sidor, men i vår tanka felar emot en grundsats, som man aldrig borde förbise, nemligen den af lika rått emot alla. Redan då fråga om vissa sörändringar i de nuvarande privatbankernas organisation förevar vid 1840 års riksdag, anmårktes såvål i Aftonbladet som Aftonbladets förläggare på riddarhuset, att det låg en oegentlighet och en oråttvisa uti den föreskrift, som nu gåller för dessa bank-associationer, att de skola bestå af minst femtio delegare, emedan detta i förening med råttigheten att utgifva kreditsedlar ånda ned till en valör af två riksdaler banko, skulle skapa ett monopolium för en enda association för hela stora distrikter af landet, att bemåktiga sig ortens penningerörelse och uttrånga bankosedlarna. Erfarenheten af privatbankerna var likväl då ånnu så ny och allt gick så vål i början, så länge fonderna ånnu knappt voro anvånda och systemet ej hade hunnit visa hela sin verkan, att ingen ville lyssna till denna invåndning, lika litet som till en annan om det oriktiga i att stadga ett minimibelopp för privatbankernas fond. Sedermera hafva dock resultaterna begynt visa sig, och man skulle nu kanhånda vara glad om man gått en annan våg ifrån början. Hade sedelutgifningen då blifvit inskrånkt till valörer af t. ex. minst 10 rdr banko, men friheten att bilda privatbanker, notabene med behörig såkerket, varit oinskrånkt, så år det ganska sannt, att dessa bankers sedlar icke haft så lätt att cirkulera såsom mynt Öfver hela riket; hvar och en hade då sett sig sjelf före vid deras antagande, och det kan vål hånda, att en och annan deribland fått vidkånnas någon diskont vid emottagande i liqvider på långre afstånd från utgifningsorten, allt efter det förtroende som banken kunde åga, eller också hade utgifvarne fått föranstalta om för bindelsernas domicilierande i hufvudstaden och på en eller annan större plats dessutom. Men riksbankens sedlar hade då åtminstone icke kunnat blifva så undantrångda som nu varit sallet, till olägenhet vid uppbördsterminer m. m. och troligen hade då det behof icke uppståt som nu låter känna sig, att få ett surrogat för dessa banker. Hvad som en gång skett, kan emellertid ej göras ogjordt; frågan år endast på hvad sått olägenheterna båst kunna afhjelpas. Vi frukta att utskottet hårvid gått en oriktig våg, då det tillstyrkt att lemna åt några få associationer ett privilegium, nemligen lån enot tre procent, som banken icke beviljar några andra låntagare: och detta blott derföre, att dessa föreningar hvardera utgöras af minst 20 personer. Om man i stållet varit betånkt på att göra råntan fri, med undantag måhånda af inteckningar i fastigheter, att deremot nedsåtta diskonten för vexlar med flera namn och korta sörsallotider, samt upphåfva den absurda 2—