och sedligheten skall taga en svår skada. Ty Petterson, hvilken framkastat frågan, år såkert icke den ende, som gör sig densamma; ej heller år denna fråga den enda af dylik art, som man gör sig. Med hot af svåra straff och förföljelser kan man tillåfventyrs till någon tid vål hindra dylika spörjsmäl och tvifvel att Öppet gifva sig luft; men dermed kan man ej håfva dem. Men då det öppna uttalandet al dessa spörjsmål och tvifvel skall råknas för ett brott, belagdt med förlust af frihet och fosterland, må man ej annat ån finna ganska naturligt, om de som så fråga, alla tvillare på den kyrkliga ofelbarheten öfver hufvud, nu hindrade ifrån att öppet uttala och finna ett nöjaktigt svar på sina tvifvel, skola petagas af likgiltighet, förakt och håtskhet säväl mot låran sjelf, som mot de myndigheter, som den uppråtthälla. Och huru hårmed afven sederna måste förfalla, år en för allmånt kånd och medgifven sak, att ens behöfva vidröras. Landsförvisningsstrasset kan visserligen icke gå i fullbordan, emedan detta, enligt lagens tydliga föreskrift först efter skedd varning utan påföljande råttelse kan ega rum. Emellertid har hårutinnan ett högst vådligt prejudikat blifvit gifvet; och möjligen torde detta icke blifva det enda steget på denna en gång betrådda nya bana. Hvad håraf må blifva följden vilja vi icke asgöra; men påtagligt år, att det icke skall lifva och stårka gudaktigheten, ej heller förtroendet hvarken för kyrkliga eller verldsliga myndigheter.