Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1851, sida 1

son i Slackebo. Jonas Danielsson i i Hyltan och kro2 — numera häradsskrifvaren N. 6. Samsioe. Folkets Suveränitet. I. Folksuveränitetens Princip. (Forts. fr. N:o 143.) Det försiggår i våra dagar en håftig kamp i samhällena. Majoriteterna åro i uppenbar I strid med minoriteterna och med individerna. De politiska samhällena åro sammansatte på ett sått som låter ett litet antals, ja till och med enkla individers intresse beherrska det allmånnas vål. Härifrån den stora förvirring och splittring som ötver allt företer sig. Ooolitiken år den vetenskap, som har till uppgift att förlika dessa stridiga intressen, men vi mena denna stora och upphöjda politik, som endast fåster sig vid de allmånna och allvarsamma resultaterna samt sysselsätter, sig med undersökningar om såättet att låta råtten tri umfera, att befåsta freden och åka menniskornas vålstånd. Vi gifva således ej namnet politik åt en mångd konstgrepp och lögner, såt stora ord och små handlingar, åt en samsling usla satelliter, som våra moderna statsmån uppfunnit till att tjena deras sak. DbDen politik, vi mena, igenkånnes på sin fria och opartiska hållning, på sin religiösa och moraliska karaktår, på sin varma kårlek för sanningen och folket. Denna politik år universell, år verldspolitik, i den bemårkelse nåmnligen att den i sig inbegriper och omfattar alla tider, alla stållen, alla generationer och alla individer. Således år det ej sanning att den proskriberar vissa intressen och utesluter vissa klasser. Det år således den högsta osanning och den största oråttvisa, då man såger, att denna politik fördömer de rika och gynnar de fattiga. Tvärtom; den beskyddar alla de olika delar, af hvilka samhållet år sammansatt. I Om den söker komma derhån att litet vålstånd och lycka må tillfalla dem, som lida, I så år det sannerligen ej på deras bekostnad som njuta; ty den vill att detta ådla mål skall vinnas genom arbete, industri, moraliskt sörbåttrande, men framför allt genom en lagstiftning som respekterar allas råttigheter och kommer allas intressen till hjelp och bistånd. Icke den eller den individen, den eller den h klassen, utan alla individer och alla klasser åro föremål för dess omhuldande verksamhet; den vill försona stridigheterna, men ej utveck la och förstora dem. Dess utsigt år att söka och finna de lagar som lånda till allas vål, derigenom att de tillmåta hvarochen sitt. Denna politik, hvars fiender privilegierna, I kastintressena och de egoistiska beråkningarne åro, söka de reaktionåra visserligen hindra, förqvåsva, drifva utom sig sjelf, d. v. s. I till det absurda. Men den frisinnade pressen skall veta sin pligt. Den skall veta att rådja I våg för friheten och framåtskridandet. Kloka och upplysta regeringar motsåtta sig ej de frisinnade ideer, som söka att intrånga i lagarne. De söka tvårtom att befordra dessa id6er. båliga och förblindade styrelser