Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1851, sida 1

—— ——— ———————— afväpnat rebellerna, icke allenast hvad deras pikar beträssade, utan äfven deras raseri; ett enda ord hade omvåndt alla dessa ursinniga menniskor, ty detta ord trångde till deras hjertan. — Ja, dina vånner, sade de hänryckte, dina vänner för alltid! on. Vinhandlaren, mera upprörd af dessa vånskapsutgjutelser, ån af de ursinniga ropen, sade, att han skulle församla sitt råd, för att afhöra folkets klagomål. — Vi hafva ingenting mera att såga, sade de. Man bar vilseledt oss, och vi ville störta dig; men nu vilja vi endast omfamna dig. Så slutade detta så hotande upplopp, som redan satt hela etaden i oro. Det upplyste Jacques Taillefer derom, att hans af själsstyrka hemtade ådelmod och frikostighet ansågos i landet för svaghet: han blef hådanefter döf för sitt hjertas röst, och så snart han motNår folket såger alltid, så menar det tills i morstod adelns böner, såg han den åter blifva ödmjuk för hans blotta namn. En dyster tystnad herrskade omkring slottet de Meseray; ingen oroade den gamle, som der under böner tillbragie Sina sista dagar. De fattiga från Origny, hvilka under den långvariga vintern samlade ris i den stora skogen, Vågade sig icke in genom den antika, ödsliga porten, hvars äsyn väckte hos dem en kånsla af fruktan och vördnad. Nattetid hade några personer, som fördröjt sig ute, sett en lampas sken uti bönkapellet och uti en långe obebodd flygel; och, emedan stor vidskepelse ännu herrskade på landet, uppspunnos tusen sorgliga historier i anledning af dessa ljussken: somliga sade att grefve de Meseray på vissa timmar om natten återkom till slottet, för att begråta sitt fall; andra, att Arnoula och Margareta hade doldt sig i slottet, och