Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1851, sida 1

såg allt detta utan att röras deraf; utledsen vände han bort ansigtet. — Republikanerna åro ådelmodiga, sade Margareta: Var då ådelmodig, du den måktigaste bland republikanerna! Jag vill icke dö, jag år ju ännu så ung; jag vill icke att han skall dö, jag älskar ju honom! Haf medlidande med ungdomen och kårleken! Ni har såkert sjelf ålskat, min herre; ni har också varit ung: påminn er den tiden! — Jag år icke er domare, sade Marat otålig; ni kommer inför folkets tribunal. — Ja! sade Margareta, detta förfårliga tribunal, som alltid fördömer! Komma vi dit, så åro vi förlorade! Ni kan rådda oss ur denna afgrund: slit sönder det der protokollet, slåpp oss fria och glöm bort oss. Ack, mina herre! fångelset år död — fast man lefver! Det vet ni: man har sagt mig, att ni tillbragt tvenne år utan att se solens ljus. Ått icke se, icke andas fritt, icke höra, — så år ett fångelse beskaffadt. Solen år skön! himlen så hus: Ack, min herre! ni, som kämpar för frihet, lemna äfven oss frihet. Marat, som förblef känslolös, svarade med lugn, sedan han sökt efter en liknelse enligt folktalarnes vana: — Når jägaren öfverraskar en tiger, som varit nåra att sönderslita honom, så år han väl icke nog galen att släppa honom; Så göra ock republikanerna når de med egen lifsfara fått fast på några adelsmän. Ni borde hafva försvarat er in i döden, som före detta grefve de Meseray. — För bort mig genast! ropade Arnould. Konungen år i fångelse; det år årorikt för hans trogna undersåtare att dela hans fångenskap. Men innan jag går, svår jag inför Guds ansigte att denna unga flicka icke år Emmelina de Meseray. Herr Marat, den ef