Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1851, sida 1

sta, I lika litet kunna de förnuftigtvis göra afseende derpå vid beståmmandet af den Kongl. civillistan. — I alla stater, der folket sjelft åger något verkligt inflytande på sina angelågenheter och icke år fångsladt af fördomar, år man derföre så långt ifrån att anse anslaget till statens chef böra hafva ett dylikt syftemål, att man beståmt dess apanage blott till ett belopp, motsvarande dess eget behof, såsom t. ex. i Schweiz, Förenta Staterne och Frankrike. Det år just genom och i följd af de öfverdrifna anslag af statsmedel, som alla lånders konungar förstått att förskalla sig, som dessa höga personer blifvit föremål för en mångd mer eller mindre behöfvandes tillit, — bebösvande, som vanligen rått vål veta att de höga monarkerne af staten draga. långt större inkomster ån billigt och nådigt år, och hvilka derföre anse sig hafva en viss råttighet att dela med sin resp. öfverhet, äfven om de, såsom ofta hånder, i sjelfva verket skulle genom arbete och omtanka sjelfve kunna afbjelpa sina behof. Det år oss dessutom rått vål bekant, att ingenting år mera vanskligt ån att anslå en stor summa till någon viss person eller auktoritet i tanka att något visst statsbehof eller sårskildt syftemål dermed åfven skall tillfredsstållas eller uppnås. I håndelse vi redan skulle hafva glömt, huru det gått med den stora förhöjning vid en riksdag — om vi rått minnas 1823 — beviljades i den kgl. hofhållningssumman, med vilkor att kgl. theatern derefter skulle af konungen uppehållas, — ett vilkor, som sörölrigt blifvit så uppfyldt, att lönerna dervid blifvit stållda på förknappning, hvarföre åfven dess sörnämsta talanger så snart de kunna, flyga till fråmmande land — har sjelfva Posttidningen derom gifvit oss en ny påminnelse, då hon i artikeln Deras Moaj:ters frikostighet såsom ett bevis derpå åfven framdrager, att K. M:t årligen gifver en betydlig summa till kgl. theatern! — Och för öfrigt! — Om man vårdigades skånka någon uppmårksamhet åt landets trängande behof, att icke nåmna folkets önskningar, huru oåndligt mycket mera godt skulle då icke kunna utråttas? Om man tåcktes råcka folket handen till genomförande af sådana förbåttringar, som får hela landet åro af genomgripande vigt, såsom skatteförenklingen, representationsfrågan och lagreformer m. m., skulle man för Svenska nationen öppna vågen till ett andligt och materielt vålbefinnande, som nu oss är helt och hållet okändt. Om man på sådant sätt ville öppna sin hand till att gifva i stort, skulle man måhånda kunna helt och hållet tillsluta sina små utdelningskontor. Man skulle skånka staten ny lifskraft och lindra millioners sorger och betryck, då nu blott några så af den af P. T. omskrutna Vlgörenheien hemta en bedröslig och otillråcklig bjelp för ögonblickets behof. Det är ganska beqvåmt, detta sått, — att låta alla missförhållanden och hinder för en fri utveckling af nationens krafter qvarstå, och deremot endast gifva barmhertighetens skråf åt den som tigger —; men år det så monarkerna uppfatta sin beståmmelse, hvari