Article Image
förskönande och de fria konsternas uppmun tran och utveckling. Hvad har vårt konungahus gjort och hvad gör det, för staten, (åfven om man blott inskrånker sig till det materiella området) för sin hufvudstad och för konsten?) Må P. T. sramlågga en faktisk tablå derösver, och om den finnes i någon mån motsvara hvad man billigtvis kan vånta af ett hof, som, sjelft begåfvadt med en stor förmågenhet, i ett fattigt land drager en i förhållande till dettas tillgångar oerhördt stor inkomst af staten, skola vi erkånna, att hofvet åtminstone i det afseendet visat ett fosterlåndskt sinnelag, och vi skola med nöje glömma. att dess tablå öfver utgifterne till välgörande ändamäl icke höll prosvet, vid en sammanstållning med främmande monarkers srikostighet i samma hånseende! Men, tyvärr, Posttidningen kan icke detta. Forts.) ) Huru den Svenska konsten uppmuntras, derpå hafva vi dessa dagar erhållit ett eklatant bevis i införskrifvandet af en Italiensk sångerska, under det vår egen hufvudstad åger en rikedom på utmårkta inhemska sångerskor, med hvilken ganska få hufvudståder i Europa ega något jemförligt, och under det man icke vårdar sig om att vid den fosterlåndska scenen fåsta den mest utmårkte sångare, Norden måhända någonsin frambragt — Wolke, Han och mill Bergnshr offra sina talanger åt en främmande publik, medan vår Kongl. theater icke har råd att betala andra, ån utländska artister. Om någon gryende Svensk talang skall vinna någon utbildning, år det genom enskilda subskriptioner eller egna, små besparingar, i fall sådana varit möjliga, detta skall tillvågabringas. Så Jenny Lind, Wickenberg, Wolke, Josephsson, Norman, m. fl. — Det år bekant att Wickenberg — måhånda Sveriges stör ste målare i nyare tid — var helt nåra att dö af svålt några steg från den kongl. borgen, då en enskild man förbarmade sig öfver honom. I hvilken förlågenhet man år, då man vill finna något som kunde låna sig till bevis på konungahusets munificence i vårt land, visar sig, på ett rått löjligt sått, deruti, att hoftidningarne med pukor och trompeter utbasuna, det konungen nu låter reparera några rum på Gripsholms slott och, 1847 låt iordningstålla en del af Drottningholms slott, hvarvid de utgjuta sig i lamentationer deröfver, att dessa slott förut befunno sig i det skick, att utlåndningarne derÖfver uttryckte sin medömkan c. Nu förekommer hårvid endast det lilla observandum, att staten under en lång följd af år, till konungen dårligen utbetalt den betydliga summan af 17,101 rdr bko (Tjugofem Tusende sexhundrafemtioen Rdr 24 sk. rgs) endast och allenast för det tillbörliga underhållet af dessa båda slott, jemnte Svartsjö, hvilket senare likväl lärer hafva fått helt och hållet förfalla. Om det således år sannt att Drottningholm och Gripsholm, det oaktadt, varit i bedrösligt skick; hvem drabba då axelryckningarne och beskårmelserna? — Icke nationen, som med råtta egde att sjelf beklaga sig deröfver, att dess penningar icke användas till det föresatta åndamålet. — Och når då, omsider, något af slottsmedlen anvåndes på det, hvartill de åro anslagna år det då något att lofsjunga? Konung Ludvig af Bayern förvandlade, af patriotism och skönhetssinne, med ett ord af egen drift, sin hufvudstad till en stad af palatser, som tilldrager sig främlingens beundran. I Stockholm bar man oaktadt de mest bevekande skål och föreställningar, icke kunnat få ens det kungliga stallet förflyttadt till en mindre olåmplig plats, ån den nuvarande. Midt i kårnan af hufvudstaden, på en plats, som naturen danat till en prydnad för staden, qvarstår ånnu denna oansenliga byggnad, omgifven af tråbyggnader och rucklen, såsom det måktigaste eller, råttare, det enda hindret för Helgeandsholmens planerande och förskönande. Ingen enskild man skulle hår i Götheborg vilja hafva den skammen att på sådant sått vanpryda en af stadens förnämsta platser! Om icke för svenskarnas, vore det icke åtminstone skål att hafva något undseende för utländningars omdömen? — Når man sålunda icke vårdar sig om att undanrödja det vanprydligaste, det mest iögonfallande fula, huru då kunna tånka på att vederbörande, hår såsom annorstådes, skulle göra något för hufvudstadens förskönande! 11 DM I 1111 1 It 1

18 juni 1851, sida 2

Thumbnail