ben Kongl. fr rikostigheten, Det år helt såkert för flere af våra låsare icke obekant, att Posttidningen för någon tid sedan öfverraskale allmånheten med ett af de mest kuriösa dokumenter, som någonsin i en officiell tidning sett dagen — en uppsats, med den pretentiösa öfverskriften Deras Majeståters srikostighet, hvaruti det officiella bladet bemödar sig att på siffran visa sina låsare, huru mycket den Kongl. familjen årligen utgifver till pensionsoch gratifikationstagare samt nyttiga och milda stiftelser, allt enligt -kauthentiska uppgifter, som det officiella bladet (naturligtvis med mycket besvår) lyckats erhålla från Konungens egen hoffsörvaltning.vi tillstå att vi till en början ansågo hela denna artikel, såvål genom sitt innehåll, som äfven, och i synnerhet, genom tiden för dess frarotrådande och dess inrymmande i det officiella bladet, för ett slags lapsus calami, som den liberala pressen, af undseende, icke borde vidröra, för att om möjligt, låta densamma snart sjunka tillbaka i den glömskans natt, som håljer så många andra missråkningar och felsteg; men då vi, till vår förvåning, sett P. T., långt ifrån att ånnu hafva kommit till någon insigt i det opassande af dylika bevekande framstållningar, tvårtom i en slags triumferande ton peka derpå; då samma tidning söker gifva sig en mine af att dermed hafva våckt -häpnadoch förfåran hos dem, som önskat någon återhållsamhet i de kongl. anspråken på Sslatskassan, och då man kan vara öfvertygad att dessa uppgister med förtjusning skola upptagas af hospartiet inom representationen till en välbehösig förstårkning för dess svaga argumenter i dylika frågor, hafva vi trott det kunna vara af gagn att gifva en liten belysning af den Kongl. frikostigheten i Sverige, för att visa af hvad natur den år, och hvem det år som deraf drager fördel. Den nåmnda artikeln i D. T. söker gifva sig fårg af ett försvar emot framstållda insinuationer om att Konungahuset skulle brista i gifmildhet emot behåfvande, och antager utseendet af en utaf nödvändigheten högt påkallad vederläggning af dylika, i visst hänseende (nemligen såvidt man blott afser enskilda nödlidande) oråttvisa påståenden, men denna oskuldshvita drägt döljer åfven andra syften, och månne vi mycket misstaga oss, om vi våga förmoda, att de senare äro de enda egentliga? Ty hvem har förnekat det Kongl. husets barmhertighet emot fattiga? — en gifmildhet, som år så naturlig för hvar och en, som af Försynen blifvit begåfvad med större tillgångar, och hvilken i de högas boningar år så vanlig, att till och med de mest sedeslösa och i dfrigt hårdhjertade bland nutidens monarker öfva denna dygd i ganska hög grad. — Oss veterligen har ingen förnekat RKönungahuset sitt erkånnande i detta sall, om icke möjligen ett af Söndagspressens blad i Stockholm, hvilket likväl, icke rimligen kan anses vara af vederbörande så respekieradt, att de behöft tillgripa en sä desperat utvås till dess I