Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1851, sida 1

ingenting i verlden. Låt mig dö, men låt Arnould lefva! — Arnould, Arnould, sade Marut förvirrad .... Jag tyckte att jag såg detta namn i septembrisörens protokoll. Han låste åter helt hastigt igenom skrifvelsen: I Origny tråffade jag en aktningsvård klubbman . Jacques Taillefer .... En gammal lind . ett helgon S:t Jakob . .. . slottet uppfyldt af vapen .... hvilken skön dag var icke denna natt! .... jag skickar dig den aslidnes dotter.... Ärnould de Longprå . — Ah! se näår hvad jag söker! Låt höra huru paragrafen lyder: 4I stora salen fann jag äfven den djerfvaste af våra fiender, tråffad af ett dödligt skott. Han heter Ärnould de Longpr. Jag skrifver hans mnawmu, så alt du, i håndelse genom ett underverk hans blessyr skulle läkas, måtte kunna kalla honom inför din domstol. Och, våndande sig till Arnould, tillade han: — Ah! du år icke död! — Och om jag icke hade mina hånder bundna, skulle hr Marut Vara död före mig, sade Arnould föraktligt. Marat darrade af raseri; han fattade sin rödkrita och tecknade ett litet kors vid Arnoulds namn. — Se der år din erasskrift, markis— Det år en årofull grafskrift. En sådan får man icke se på hr Marats graf. — På min graf skall man få se ett monument, sade Marat stolt. — Ja, ett kolossalt monument, om benen efter alla dina offer samlas der. Margareta, hittills tillbakahållen af Arnould, kastade sig nu på knå för Marat. Hennes smärta, hennes skönhet och tårar skulle hafva rört tigrar: men han