Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1851, sida 1

s vederläggande, som den man nu begagnat. Om man aktat den nämnda tidningens päStåenden af så stor betydenhet, hade det vål ;varit af vida större vigt att söka vederlägga de långt mera maktpåliggande anmårkningar, som samma tidning innehållit angående rubelfonden, Guadeloupesmedlen o. såd. mera, ne verkligen synas vara deraf i stort benof! Det torde således vara temligen klart, att insinuationer om bristande gifmildhet icke, såsom P. T. föreburit, varit egentliga motivet till ett sådant steg. Det råtta ligger öppet sör hvar och en, som gifver akt på tiden, når denna artikel framtrådde, — dagen före Bondeståndets plenum angående crrillistans förhöjning; — man ville stödja och stadfåsta sina gamle anhångare, och hoppades slå dunst i ögonen på de öfrige. Denna taktik år icke ny; ty det har vid alla riksdagar, då förhöjningar åskats i första hufvudtiteln, af deras förespråkare blifvit påstådt, att Konungahuset gaf ifrån sig så betydligt deraf, att landet i det hela endast gåfve med ena handen, hvad detsamma återtoge med den andra. Skillnaden vore blott den, att vederbörande sjelfva synas hafva öfvertagit hvad som förut var de enskilde representanterne öfverlåtet. Vi lemna nu derhån lämpligheten af denna föråndring. Andra tidningar hafva redan påpekat den utomordentliga brist på grannlagenhet, som gifvit upphof eller tillåtelse till en dylik framstållning; men, såttet oafsedt, hafva vi, för vår del, ingenting emot sjelfva saken. Det år nemligen godt att hafva visshet i allt, och de der allmoseutdelningarne, som af den servila hopen stundom blifvit uppgifne stiga ånda till halfva civillistan, hafva nu omsider blifvit reducerade till sina råtta proportioner — förutsatt att P. T:s sifferuppgifter icke åro för hågt tilltagna. Men den vigtigaste fråga hårvid år, hvad inflytande dylika uppgifter böra åga på representationens beslut i frågor om anslag till Hofvet, och i detta afseende torde det icke vara ur vågen att eftersinna, om icke statsanslagen hafva vårdigare åndamål, om icke konungarne hafva högre syften att uppnå. Staten år icke något barmhertighetsinstitut; det år för det helas väl, för statsförvaltningens oafbrutna och behåriga gång, för den intellektuella och materiella odlingens framskridande, för afhjelpande af landets fattigdom i stort, som folket drager sina tunga skatter; men det år icke utan undantagsvis, och då efter pröfning af verkligen förhandenvarande behof, som representationen åger anvånda statsmedel till understöd åt enskilda nödlidande eller anordna sådana, i denna syftkårleken i hvarje medmenniskas bröst nedlagt en varm förespråkare i samvetet; och lika litet som Regering och Stånder vid beståmmandet af löner åt deras embetsmån, göra afseende på de bevekande omståndigheter, som kunna föranleda desse att skånka ning. För dem finnas mångfaldiga, rikt donerade stiftelser; för dem har den Christliga, en medlidandets skårf åt någon nödstålld nå