Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1851, sida 1

— Du är icke Robespierre, du är ett större odjur ån Marat, ty naturen har icke skapat dig för den ohyggliga roll du spelar. AMarat vände hastigt sitt hufvud mot gendarmerna och fångarna. Hans alltid vredgade blick fåståde sig på Margareta utan att blidkas. Han njöt så väl af den unga fiickans sorg som af hennes skönhet! Den ene af gendarmerna räckte honom septembrisorens Frotokoll. Han läste det med begärlighet, tecknande med rödkrita små kors på åtskilliga ställen. Plötsligt störtade han upp från sin stol och hastade stam till Margareta. — Ar du de Meserays dotter? ropade han med I stark röst. Ja, jag år grefve de Meserayis dotter, sade Margoreta med mycken vårdighet. Det fågnar mig! återtog Marat, betraktande henne ned begårliga blickar. Derypå fortsatte han låsningen af protokollet, ån småbende, ån med fula grimaser, blixtrande ögon och sämtande näsborrar. Då han slutat betraktade han AÅrnould och lille kyrkoherden, som ock, oaktadt sina synder, hellre velat stå inför Gud, ån inför Marat. Haarisrån komma de der bundsvottarne? frågade han gendarmerna; hår i brefvet står icke ett ord om dem. Ö 10, historien år den, medborgare, sade den ene gendarmen, att den der tjockkindade kyrkängeln år en kyrkoherde, som fördes till oss af patrioterna i Avenelles; och den hår stora språtten, som ånnu år blek af en liten rispa och tyckes redan sörja öfver sin förestående dåd, år helt simpelt kår i den aflidne de Meserays dotter. — Jo, vackra seder hos adeln! mumlade Marat föraktligt. I detta ågonblick intrådde hans hushållerska, d. v. s.