Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1851, sida 1

alltid sitt bisall åt styrkan och modet. En af åskådarne var tillochmed så djerf, att han skyndade till Arnoulds hjelp. — Satans gendarm! sade denne man med dundrande stämma; jag råder er, att icke sängsla edra fångar. — De må gerna fängsla mig, sade Arnould stolt, men jag förbjuder dem att röra denna unga flicka. Gendarmerna, hvilka voro fega stackare, fruktade för utgången af denna scen och låto vagnen fortskrida, Ssågande, att de föraktade att strida mot skurkar, som voro hemfallna åt den heliga guillotinen. — Heliga guillotin, haf medlidande med mig! sade presten, med ett småleende, som slutade med en grimas. Arnould räckte sin hand till den, som tagit hans försvar, och uppsteg i vagnen, hvarest Margareta redan väntade honom. — Hvarföre befriade ni mig från deras bojor? sade hon med ett sorgligt leende; jag skulle kånt mig så lycklig att båra dem! Vid första by bad den stackars flickan om ett glas välten; gendarmerna lätsade icke höra henne. — Så mycket bättre, tänkte hon; de håmnas på mig öfver Arnoulds mod. De håmnade sig ock såsom riktiga gendarmer under hela resan. Jag vill icke berätta alla de förödmjukelser fångarne måste uthårda; det skulle blifva ett alltför sorgligt kapitel, som aldrig toge slut. Omkring klockan elfva på aftonen anlånde berlinaren till Paris. Gendarmerna uppsköto sitt besök hos Marat till följande dagen; natten tillbragte de under dryckenskap på en dålig krog i förstaden Saint Denis tillika med några sans-culotter, som bodde i närheten, och hvilka kommit dem till hjelp, för att bevaka de för guillotinen beståmda fångarne.