bildade klasserna inneha; och når han vunnit denna bildning, når han sjelf kan yttra sig Öfver frågor som både röra staten och honom sjelf, då skall ingen våga att neka honom de råttigheter, han, som statsmedborgare, bör åtnjuta. Han bör söka bevisa de privilegierade klasserna att de ej ha någon ovilkorlig råttighet att vara förmyndare för honom, ty detta har varat alltför långe. Han år lika vål som de beråttigad att ordna sina egna angelägenheter, samt att få ett ord med i representationen. Arbetaren bör dock icke göra sig alltför stora illusioner med stiftandet af Arbetareföreningar. Han bör icke påråkna att deraf sjelf få skörda något utan betånka att han verkar för kommande generationer och dessa skola helt såkert få plocka blommorna, till hvilka han lagt fröet. Det fordras inga medel hårtill som öfverstisa hans förmåga, endast allvarligt åt saken egnade tankar och blott uppoffring af några hvilotimmar, som ofta anvåndas på onyttiga tidsfördrif. Arbetaren bår besinna, att om han icke uppfattar sin stållning och tidens förhållanden, blir han nedtryckt. Adel och presterskap hafva under århundraden varit de enda samhållsklasser, som innehaft politiska råttigheter; på sednare tider har det åfven lyckats medelklassen att göra samma råttigheter gållande; nu återstår det för arbetsklassen att söka dem, hvilken dock deruti år olika de andra, att den icke vill erhålla dem såsom företräden eller till andra klassers undertryckande. Medelklassen år utgången ur arbetsklassens sköte, och består af individer, som under lyckliga förhållanden kunnat, genom erhållande af rikedom och högre bildning höja sig öfver de dfrige; dessa förmåner kunna naturligtvis icke vinnas af alla, men det som alla båra och skola erhålla år jemnlikhet i statsborgerligt hånseende och frihet att på båsta sått anvånda sina krafter till förkofran i andeligt och lekamligt hånseende. Medelklassen, hvars makt förnåmligast grundar sig på penningen, har en benågenhet att vilja beherrska arbetet; exempel hårpå har man i Frankrike, hvilket åstadkom den sista revolutionen. Hos oss år detta ånnu icke alldeles fallet, men tecken visa sig, som tyckas ge tillkänna att om förhållandena hår ohejdadt få utveckla sig, det kanske snart nog blir på samma sått i Sverige; detta kan dock ganska lätt förekommas. på så sått att åfven arbetaren blir betraktad som menniska, och ej som en viljeslös maschin. Arbetaren bör derföre icke med hat och afund betrakta rikedomens innehafvare, eller tro att icke penningar kunna göra och åfven göra mycket godt. Ett på en hand samladt kapital kan gifva impuls till stora och nyttiga företag, hvarigenom åfven arbetaren kan draga stor nytta; men arbetaren bör tånka på sig sjelf och taga tiden i akt och söka att göra sitt kapital, hvilket år arbetskraften, så sjelsständigt och fruktbårande som måjligt, i annat fall nedsjunker hon till en dåd kraft och den enskildta arbetaren blir, i stållet för en frisk, handlande och verkande person, endast ett obetydligt kugghjul i den rika patronens machineri. Arbetet bår derföre samla sina krafter liksom rikedomen har gjort med sina; dessa båda måktiga håfkrafter, hvilka utan hvarandra icke kunna existera, kunna då till åmsesidig nytta understödja hvarandra. Götheborgs Arbetareförening har nu framstållt de grunder, enligt hvilka den kommer att handla, och uppmanar hårmed de redan bildade Arbetareföreningarne, åfvensom de, hvilka komma att stiftas, att sluta sig till ofvan uttalade åsigter. Om något skall vinnas, bör det råda enighet emellan dem som stråfva för ernåendet af samma mål, och Gåtheborgs Ärbetareförening år förvissad, att de åsigter den uttalat, skola gillas af alla. Föreningen erbjuder sig allt framgent till de andra föreningarne meddela det vigtigaste af sina förhandlingar, utan att derigenom vilja tillvålla sig något slags förmanskap öfver dem, och får på samma gång anhålla om detsamma tillbaka, då genom Ömsesidig samverkan det gemensamma syftemålet så mycket såkrare kan ernås. Götheborgs Arbetareförening begagnar åfven detta tillsälle till att uppmana hrr Reformvånner I allmaånhat AÅAAHsOAr I —