Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1851, sida 1

honom, haf den godheten att visa oss till det bästa värdshuset i staden. Oaktadt sina böner, blef han, tillika med sina reskamrater kastad i en suktig fängelsehåla, der de till gemensamt begagnande erhöllo ett krus vatten, ett kommissbröd och en bädd hafrehalm. Den lilla presten lade sig först. Arnould och Margareta sökte trösta hvarandra eller sörjde med hvarandra ännu länge; slutligen nedfsöll Arnould, försvagad af sitt ännu icke nog låkta sår, utmattad bredvid presten. Margareta gjorde sin bön, tog sin dygd till sköld och insomnade lugnt vid Arnoulds sida. Följande dagen, före afresan, ville gendarmerna pålågga dem bojor, för att ånnu mera plåga fångarne. De förde dem till fångelseporten, på det alla förbigående och grannar skulle blifva vittnen till deras lidande. — Att fångsla oss! sade Margareta, tänkande på fröken de Meseray; att fängsla oss! Res ni utan oss, så gå vi till Paris och öfverlemna oss till bödeln. — Det år af ren barmhertighet vi fångsla er, sade den ena af gandarmerpa: kan det finnas något barmhertigare, ån att fångsla tveune älskande vid hvarandra? Den lilla pussiga presten, som så ömkligt betraktar er, skulle icke med bönens tillhjelp kunna gifva er ålskvårdare bojor. Arnould, som var högst uppbragt, kunde icke undertrycka sin vrede; särdeles i det Ögonblick, då den andra gendarmen fattade hans händer för att påsåtta bojorna: han störtade Sig håftigt emot honom och kastade omkull honom mot muren, i det han lösgjorde sina hånder. Den förste gendarmen ville kufva denna ådla vrede, men Arnould, ånnu mera uppretad, lade åfven honom till marken vid kamratens sida. De nårvarande skrattade af allt hjerta. Folket ger