Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1851, sida 1

—— att i en krets af glimmande lampsestonersom hela parken omkring slingra sig fram under trådens löshvals. Man har således iagen svårighet att finna rått på dessa hår och der placerade, alltför trefliga slagbord, på hvilka doftande punsc hbälar mana iill broderliga skålar. Vid ändan af Brunnsparkens stora rundel svaja för vinden tvenne fanor på höga stänger. Då man vidare promenerar framåt, finner man ungefår midt i parken en någorlunda vid plats, omhågnad af en från tråd till tråd sig ringlande grön guirland. Det år inom dessa grönskande råmårken, som festens, så att såga, intelligenta område blifvit förlagdt. Hår står nemligen den i rödt smakfullt dekorerade tribunen, och midt emot den reser sig en improviserad obelisk, nedantill omgifven af lampor, och med sin piedestal omflåtad af granqvistar. På denna obelisk låsas blott fyra ord, men de åro betydelsefulla nog, ty de lyda: Den 7:de Juni 1851 Den fest som nu i den sålunda med omsorg dekorerade parken ågde rum var vål ej just storartad, sådan Götheborgsinnevånare helst skulle ha gjort den, om de något tidigare blifvit satta i tillfålle att derom föranstalta. Men nårvaron af så många ålskliga gåster, men den ungdomsvarma glådtigheten, men en Thomanders och en Ploughs inspirerade humor ... se der, hvad som gjorde festen till den trefligaste och skönaste, som på lång tid firats i vår stad. Den otaliga mångd personer af båda könen, tillhörande alla stånd och åldrar, hvilken utanför parken med det lifligaste deltagande åskådade festen, upphöjde den också på sått och vis till rangen af en folkfest. Vädret var visserligen tyvärr ingenting mindre än behagligt. Dock, hvilken reguslod kan slåcka glådjellamman i ungdomliga bröst? Var ån himlen mulen, så sågs der likvål ingen mulen uppsyn bland de som deltogo i denna aftons nöje. En vånlig föe tyckes med sitt trollspö hafva vidrört alla de som nu hvimla i Brunnsparkens sandgångar. Der utbytas ider, der skåmtas och skrattas, der proponeras legio af brorskålar mellan studenter och Götheborgare; de flesta af dessa hafva aldrig förr sett hvarandra, men de kånna att deras hjertan draga sig till hvarandra, att de varit bröder, redan långt förrän brorskålen blifvit föreslagen. Genom deras glada och öppna våsende, samt deras vånskaplighet och arughet anslogo synnerhet de danska studenterna allas sinnen. Att ej heller våra landsmån, Lundenserna voro lottlösa i den allmånna sympathien, torde knappt behöfva nåmnas ..... Men vi vilja nu redogöra för de vid tillfållet föreslagna skålar — och anmårka blott på förhand att det hufvudsakligen var domprost Thomanders, kandidat Ploughs och instruktör Nielsens af humor och kånsla blixtrande tal, som utgjorde festens glanspunkt. Vare detta sagdt utan att på minsta sått vilja förringa de dfriga talarnes verkligen aktningsvårda förtjenster. Doktor Thomander har ordet.... Nu bestiger han tribunen. Alla ågon rik