KOmUIII1. of 41DÅH4 OTVME åromnyssnemkomna, hemkomna icke från lek och lustsärder, utan från den allvarligaste strid, kampen för sitt fåderneslands sjelfståndighet och frihet. Danskarna hafva stridt, ej som ett tyskt parlament, med ord, utan med blod, om Danmarks vara eller icke-vara. De åro nyss hemkomna: det sista blodet år ånnu icke borttvåttadt ifrån alla deras sår; och det kan ej eller borttvåttas: det år outplånligt och vittnar högt om deras oförgångliga dra. Och likasom intet bröst kan lefva utan luft, kan intet folk lefva utan åra. Det år med nationer som med hundar: de kifvas ofta om ett ben. Men de stora nationerna borde taga exempel af de stora hundarna, hvilka veta att icke opåkalladt angripa de smårre. Dock, detta vore, måhånda en för stor politik för små statsmån. Må, imellertid, aldrig en dag blifva så klar, att man från skånska kusten kan tvärsöfver sundet se tyskt land! Götheborg — fortfor talaren år icke, men har ett Vetenskapsoch Vitterhetssamhålle; det år handelns och industriens stad. Handeln flyger, likt en fogel, till aflågsna lånder och medför på sina vingar frihetens och bildningens från. Bland hår nårvarande gåster finnas flera utmårkta och ryktbara; vi Götheborgare, såsom åkta affårsmån, vilja ej omtala hvad vi ega, utan på sin håjd hvad vi hafva egt: Fogelberg och Molin, hvilka båda åro födda hår. Talaren föreslog slutligen, i Götheborgs samhålles namn, en skål för Danmark och för Köpenhamns universitet. Detta tal, så genialiskt, så rikt på qvicka anspelningar, afbrytas nåstan ståndigt af enthusiastiskt bifallsjubel. Vid dess slut skallade det niofaldiga hurrat, upprepadt af folket utanför, och skålen drickes. Sedan upptråder danske studenten Nissen, och tackar på sina bröders vågnar i ett glödande och kraftfullt språk sör den af den förre talaren utbragta skålen. En sång uppståmmes derefter af danska studenternas sängkör. Som den, likasom en nnan långre ned intagen, utdelades bland de nårvarande, hafva vi den lyckan att kunna reproducera den. De båra begge preglen af den hjertlighet och naivetk, som utgår ett så utmärkande drag i danskarnes vackra posi. Den ifrågavarande sången lyder, som föler: Vi er en lille, munter Flok, I V:rden vi slet intet veie; Vel har vi Haab og Ungdom nok, Dog det er alt det Guld, vi eie. I Tankens blege Skyggeland Vi ferdes tro ved Vintertide, Men daler Vaaren paa vor Strand, Da flyve vore Lengsler vide. Og bleser da en gunstig Vind, Da fölge vi dens Kald saa gjerne, Og slaae fra Bog og Pen vort Sind, Og slyve til de Grander sjerne. Og kjekt i Norden gaae vi frem, Thi hvor end Skjzbnen hen os sender, Vi drage dog fra Hjem til Hjem, Og komme jo til Slegt og Venner. Og denne Tro, som hid os drev, Har her foröget Styrke vundet, Den var vort Pas, vort Reisebrev, Som J har godt och gyldigt fundet. Og derfor skal i Sang mod Sky Vor varme Tak til Eder strömme, Ja Tak til hver i denne By, Som deler vore lyse Drömme. J. KH. Vice pastor Kindberg, som sjelf lår ha studerat i Lund, upptråder nu med en skål för Lunds universitet: Den skål, talaren ville föreslå, år kår och dyrbar, den gåller ett af de stållen från hvilka ljus och sanning sprida sina klaraste strålar. Lunds universitet hade fostrat och egt en del af vårt lands största snillen. Rik och bördig är den provins, der Ca olina har sitt residens; fika på kunskap och dygd, sjelfståndighet och samdrågt åro hennes söner. Talaren, önskade slutligen lycka och vålsignelse öfver Lund, detta Skånes Corinth och dess förhoppningssulla söner. Professor Tornberg tackade. Daemprost Thomander föreslog nu en skål för Christiania studenter: Festen, anmårkte bland annat talaren, hade ett fel; der var för litet damer. Men om en större pluralitet af dessa varit närvarande skulle utan tvifvel det yrgsta universitetets studenter kommit till sin