Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1851, sida 1

kärlek. Ack, hvarför kan jag icke utplåna mina brott med mina tårar och med mitt blod! Fröken de Meseray betraktade septembrisören slere gånger, för att öfvertyga sig om detta icke vore en dröm. — Huru många tårar, huru mycket blod har jag icke låtit utgjuta! återtog han med bruten röst. När jag tillsluter mina ögon ser jag ett rödt haf omkring mig. Innan jag beträdde brottets bana såg jag alltid i drömmen mitt hemlands berg, skådeplatsen för min ungdom. Beklaga mig, min fråken, jag år mera beklagansvård ån ni: tiden skall utplåna edra olyckor, men mina samvetsagg skola råcka i evighet. Min Gud! min Gud! icke var jag född till den afskyvårda roll jag spelat; nej, jag borde hafva tillbringat mitt lif der nere i Auvergne hos min moder och mina barn. Ack! det år ett skönt land, men olyckliga lidelser hafva jagat mig derifrån. Och en gång utkommen bland verldens buller, hänfördes jag af alla slags mörka passioner; mitt bjertas jufsa känslor och sköna taslor förbleknade. Ack, min fröken! hos er återfionnr jag dessa kånslor, hos er framtråda åter dessa taflor. Emmelina drog sig tillbaka mot panelningen, med betryckt hjerta, skygg blick och darrande hånder. — Är jag vål i aferunden? frågade hon sig sjelf. — För englarne gifves ingen afgrund, sade septembrisören hänryckt; för englarne gifves endast kärlek. — Kärlek! sade Emmelena helt förvirrad. Och fattande Ärnoulds kors med sina fingrar, iilllade hon: — Er kärlek år för mig det mörkaste helvete. Arnould, Arnould! befria mig från detta missfoster, sum i går kastade till mig min faders hufvud! be ria mig från denna afgrundsande, som i dag vill påtvinga mig sitt hjerta! (Forts.) A —