Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1851, sida 1

sina husvuden! Jag var på god våg att komma till makt! Jag sånde frukten af min seger, den sista blomman af adeln hår i landet, till Marat; för denna uppmårksamhet våntade mig en stor belåning, och nu år den förlorad! Då hans vrede ej kunde drabba gendarmerna, föll den på Emmelina. — Fördomda slägte! ropade han, svängande sin värja; jag måste bestämdt befria verlden derifrån. Hans raseri lösslappte alla de vilda passionerna inom honom och hans stora ögon fordrade blod. Han ämnade just med färfärlig blodtörst sänka sin vårja i fröken de Meserays bröst, då solens första stråle belyste den stackars värnlösa flickan. Han låt sin vårja falla, steg vördnadsfullt tillbaka och sade rörd: — Ack, min Gud! hvad hon år vacker! 2. Då Emmelina vaknade, stod septembrisören ödmjukt på knå framför henne. Förskråckt dolde hon sitt ansigte i sina hånder. — Var icke rådd för mig, sade septembrisören, plötsligen inspirerad af sitt hjerta; jag år icke mer bevåpnad, icke mera Ond; för er hyser jag endast kårlek. ; — Kårlek! utropade Emmelina. O, min Gud! Ar jag icke nog olycklig, utom denna mannens kärlek! — Ack, min fröken! jag var ett missfoster, ovärdigt tillochmed ert förakt; men nu älskar jag er och år icke mera något missfoster. Poeterna såga ju att kärleken år en eld, som renar själen: min själ år redan nu ieke mera så ond som förr, och om jag vågade, skulle jag bedja Gud. Bed för mig, min fröken, och jag skall helga hela mitt återstående lif till ånger och