Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1851, sida 1

I ån som i hr Schwans motion blifvit antaget, ehuru betydligt detta redan år. Men vi lemna helt och hållet frågan om det sått, hvarpå Fedrelandet upptagit denna sak; det är faktiskt att så skett, och det år onekligt att frågan både kan och troligen kommer att betraktas hufvudsakligen från köp manna-synpunkt. Äfven vi å vår sida, måste således taga densamma så praktiskt som möjligt och, under det vi ur råkningen utelemna alla anspråk på billighet och godtgörelse för gjorda uppoffringar, skola vi derföre något litet uppehålla oss vid de invåndningar Fedrelandet gjort, för att visa, huru svårt det faller sig för Danmark att inlåta sig på detta åmne och derefter endast betrakta Danmark såsom hvarje annan fråmmaade stat och således hufvudsakligen fåsta oss vid det, som för den andra parten måste mera praktiskt ådagalågga nödvändigheten och nyttan af att sjelf gå Sverige till mötes i denna sak. Att vi i förstnåmnda hånseende icke blifva sårdeles vidlyftiga har sin grund deruti, att de argumenter Fedrelandet framstållt i sjelfva verket icke erfordra någon egentlig vederlåggning, då de blott synas vara framkastade, för att afvåpna dem, som icke vilja något heldre, eller icke veta, hvarom fråga år. Ty, hvad först betråffar Fadrelandets förebärande att ett asgörande af denna sak icke skulle kunna ske utan en öfverenskommelse emellan alla handlande nationer, och att en sådan transaktion emellan Sverige och Danmark skulle vara beroende af de svårigheter, som får en eller annan nation kunde uppstå vid en fram tida låsning af en dylik fråga emellan denna nation och Danmark, så år ett sådant påstående icke blott grundfalskt i sig, emedan det icke kan med ringaste sken af sanning påstås, att Sveriges befrielse från tullen skulle på något sått inverka på andra handlande nationers råttigheter, utan det skulle tillika vara oförenligt med de båda kontraherande makternas vårdighet och oafhångighet, att dessa icke skulle sinsemellan kunna afsluta en öfverenskommelse om upphörandet eller föråndrandet af vissa dem emellan varande förbindelser, utan att dertill behöfva en tredje eller slera makters samtycke. Endast en oförlätlig sjelstörnekelse skulle kunna ifrägasätta eller tillåta en sådan inblandning af främmande makter i denna angelägenhet. Helt annat vore förhållandet, om Sverige och Danmark öfverenskomme att gemensamt genomdrifva en förhöjning i Öresundstullen, eller att utslåcka sina fyrar å kusterne och borttaga bojer eller andra sjömårken i Sundet, utan att tullen likvål skulle upphåra: då skulle fråmmande makter åga full rått att såtta sig emot ett dylikt aftal; men i förevarande fråga skulle en dylik intervention vara lika skamlig för Danmark att begåra, som får Sverige att tillåta. — Huru kan man sör öfrigt på fullt allvar vilja yrka och anse med billigheten öfverensståmmande, att Östersjölånderne allena skulle öfvertaga att indemnisera Danmark för hela tulluppbörden i Sundet, så att alla handlande nationer derutom, hvaribland de rikaste i verlden såsom Engelsmån, Nordamerikanare ANETTE EAA