Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1851, sida 1

Intagas ) red 1 11 felat, beräknad enligt ofv: I medel att skaffa sig resusion för den såsom godtgörelse till Danmark utbetalta summa, medan deremot östersjölånderna genom att supptaga en asgift i sina egna hamnar skulle kunna hålla sig skadeslösa för den erlagda relusionen. Den enda våg, på hvilken aflösningen skulle kunna komma till stånd, skulle vara den, att Östersjölånderne allena öfvertoge att indemnisera Danmark i förhållande till de från och till deras hamnar genom sundet sörda varor, utan hånseende till nationaliteten af de fartyg, hvari varorna föras. Scherer (der Sundzoll, Berlin 1845) antager att omkring 25 Z al godigörelsesumman, vid ett sådant Uppsörelsesätt skulle falla på Sverige, som sålunda komme att betala Danmark en långt större summa, ån som år antagen i det hår ofvan berörda förslag. Vi bekånna att vi icke förstå detta sått att gå Svenska nationens billiga och moderata önskningar till mötes i en fråga som så nåra rörer våra vigtigaste intressen och hvilken tillika år den enda, hvaruti Danskarne åro i tillsålle att i handling och på ett vårdigt sått besvara det broderliga sinnelag och de uppoffringar, Sverige så nyligen emot dem ådagalagt och åtagit sig; och vi befara, att hvar och en som jemför Fedrelandets svar med hr Schwans motion, skall finna det sednare företrådesvis hafva stållt sig på den spidsborgerlige krämmerstandpunkt-, på hvilken det, enligt vår tanka, lika oråttvist som bittert beskyller grosshandlaren Schwan, att hafva sökt Ofverföra denna fråga, ty, att begagna sig af en varas temporåra vårde, för att höja dess pris, det år att försåtta sig på kråmarens ståndpunkt. Eller hvad vill det såga, att, då en grannstat, som af natur och billighet eger lika, eller, såsom vi sedan skola visa, till och med större råttighet till ett vattendrag, som skiljer dess strånder från ett annat lands, då en stat, som öfver 300 år, i kraft af besvurna, för evårdeliga tider — åfven de — gållande traktater, varit i besittning af tullfrihet i detta sund, hvilket det under Carl X:s tid till och med någon tid helt och hållet beherrskade, och hvilken så nyligen varit i det oinskrånktaste skön att återtaga denna tullfrihet — en stat, som, då ånnu icke 40 år förflutit från ett oerhördt traktatsbrott å Dansk sida, varit den första bland de båda lånderne, som i handling visat broderliga kånslor, — att, såga vi, då denna nation gör ett förslag att genom full godtgörelse för Danmarks deraf förorsakade minskning i tullinkomster söka befria sig från en i alla afseenden högst onerös beskattning, man då bemöter detta med en framstållning om att Danmark icke kan höra talas derom, förr ån alla handlande nationer derom öfverenskomma — hvarmed naturligtvis och såsom Fedrelandet sjelf erkånner skulle kunna utdragas i oåndlighet —, och att i allt fall Sverige då skulle gemensamt med de öfriga få Östersjöstaterne, öfvertaga att hålla Danmark skadeslöst för åfven andra staters tullafgifter, i följd hvaraf omkring en fjerdedel af hela ersåttningssumman skulle drabba Sverige, som således komme att till Danmark betala långt större belopp