Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1851, sida 1

blickar, tycktes endast vänta på ett ord, för att börja sin hämnd. Uti ett litet kapell, midt emot predikostolen, befunno sig några personer, hvilka kallt åhörde vinhandlarens energiska tal: dessa voro Ärnould, grefve de Meseray och hans vånner. Hvit som en lilja, och i sin sorgdrågt, till hälften knåböjd på stengolfvet, till hålften stådd emot en tom bånk, tycktes fråken de Meseray intagen af fasa öfver Jacques Taille fers förskråckliga ord. Arnould, som i hemlighet iakttog hennes förvirrade blickar, hennes bleka låppar, och såg huru hennes barm håjdes, ville men vågade ej bistå henne. Vål hörde han Jacques Taillefers tal, folkets rop och hr de Meserays lugnande ord, men han förstod endast Emmelinas slämtande andedrågt. Midt under detta ovåsende hördes stormklockans sorgliga ljud: allt landtsolket strömmade till kyrkan, hvilken, allt för stor får Guds tjenare, blef allt för liten får frihetens. Det mer och mer uppeggade folket blef småningom mera hotande; det tycktes plötsligen erinra sig sina egna och sina fåders lidanden; det håjde sin fruktansvårda arm och afvaktade otåligt ögonblicket att slå ned på sina fiender.