Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1851, sida 1

våcka de slumrande, och denna pligt år så mycket mera befallande vid detta tillfålle, som det nu, just nu, år tid att handla, emedan långa år få umgålla hvad nu försummas, och emedan kanske aldrig, eller troligen åtminStone icke under den nuvarande generatioi nen, tidsförhållandena blifva lika synnande för en fredlig bilåggning af detta tvisteämneYLi tro oss äfven desto heldre böra, i vår ringa mån, söka bidraga till en nårmare utredning af denna fråga och till upplifvande af ett allmännare intresse derför, som det år oss vål bekant, att en för fåderneslandet lycklig I lösning deraf icke måter ringa svårighet i den I vålkånda svenska beskedligheten, som heldre lider ån tvistar — en egenhet i vårt nationalI lynne, hvaraf våra grannar i alla tider rätt vål förstått att begagna sig —; i de Skandinaviska sympathierna, som förleda en stor del af våära publicister att blunda för eller blott med den lenaste hand vidröra allt hvad regeringen gör eller underlåter i våra förhållanden såvål till Danmark som Norge; i den I allmånna obekantskap, som hos oss råder, åfven bland den bildade allmänheten, öfver de hjelpkållor och förmåner, de förhandenvarande inre och yttre förhållandena erbjuda, och slutligen i den fintlighet, hvarmed Danskarne hittills så ofta förstått att i diplomatiska underhandlingar eludera de fördelar vi i annan våg förvårfvat, och i den, åtminstone skenbara låttsiaighet eller obetänksamhet, hvarmed Danskarne synas glömma såvål de uppoflringar, vi för deras skull underkastat oss, som Sveriges stållning i Sundet och hvad vi derigenom kunna göra. Hvad de Skandinaviska sympathierna betråffar, råder hos våra landsmän, och isynnerhet hos våra publicister en egen förvillelse, som icke år så oskyldig som den till utseendet synes vara, utan i sjelfva verket utösvar ett ganska menligt inflytande på våra förhållanden så vål till Danmark, som ock, i synnerhet, till Norge. Den år att vi skola sorgfålligt undvika alla tvisteåmnen med dessa nationer och lefva i det mest vånskapsI fulla förhållande till desamma. — Synes den icke förträfslig denna sats? — Jo visserligen, och den är det, om nemligen, våra förhallanden till dessa våra grannar äro på ren fot, äro förnuftigt ordnade. Då, men ieke förr, och icke heller så långe denna regel icke år lika såållande å ömse sidor. Och dertill hafva vi ännu icke kommit! Såävål Danskar som Norrmän förfåkta sina intressen emot oss på det skarpaste — hvad de sednare betråffar icke blott de vigtigaste, utan till och med de obetydligaste eller blott skenbara —; men vi skola under samma tid lemna våra till spillo och för den goda såm jans skull hålla allt till godo. Man har långe nog, ja alltför långe gått så till väga. Vi den måktigare nationen, låta, t l exempel, af Norrmånnen frånrycka oss stycke för stycke, hvad helst som kan vara desse till fördel; ingen röst höjer sig deremot från folkets sida, och konungen, som ser att han å Norska sidan möter motstånd, om icke unionsförhällandena regleras till större fördel för —