detta land, men deremot icke i Sverige, om än detta land dervid förlorar hvad som helst), och som dessutom genom ett sådant förfaringssått förmodligen hoppas möta desto gladare ansigten på de årliga reseturerne till sitt andra rike, försummar icke något tillfålle att framgå på denna, för Norge sårdeles fördelaktiga bana. Men hvar finnas då de, som ihågkomma Sveriges intressen? Hvad ända tager det skepp, som alla öfvergifva? Vår förra konung har, då han, både enligt traktater och med styrkans rått, egde i sin makt att göra Sverige och Norge till ett rike, emellan dem upprest en skiljemur i deras särskilda konstitution; den nårv. reg. har, i allt hvad den förmått, utbildat och genomfört denna splittring och sålunda alltmera löst det brödraband. som naturen velat knyta emellan dessa folk af samma land och af samma stam. Med Danmark står vår tillåmnade union på samma fot som den i sekler stått, och kommer så utan tvifvel att förblifva. så långe de dynastiska familjerna regera folkens öden. Skulle vi då, når vi blott till namnet åro förenade med Norrmånnen, och med Danskarne icke ens så mycket; når vi ånnu icke med någondera nationen bilda en statskropp, vara till den grad intagne för våra aslägsnare bröder (i fall man så behagar kalla dem) att vi förbisåge vårt eget såderneslands råttigheter och intressen? och skulle icke detta fel, under nårvarande förhållanden, vara å Svensk sida desto mera oursåktligt, som vi äro långt ifrån att finna någon sädan sörgåtenhet och sjelfsörsakelse hvarken i Danmark eller Norge. Se vi icke, t. exemp., sjelfva Fedrelandet, som nåst Bore, år den mest prononcerade Skandinav i de tre rikena, i denna fråga, likasom alltid i åmnen af vigtigare natur, intaga en ganska exklusivt Dansk ståndpunkt; och det år likvål å den sidan, som man bår och måste gå oss till mötes, om de skandinaviska stråfvanderne skola hafva något mål, om de skola leda till något resultat. Vi ålska, åfven vi, att tånka oss ett enigt och starkt Skandinavien; men vår fullkomliga ösvertygelse år den — och vi tro att hvarje sörnustig menniska, som tänker derpä, skall dela densamma — att denna sköna id6 icke har något sannt hopp om framgång, så långe betydande faktiska anledningar qvarstå till missnöje emellan de serskilda staterna, och att vi således å ömse sidor måste först och förnämligast arbeta på dessa hinders undanrödjande, om vi vilja se den Skandinaviska iden skrida framåt till något mera ån ord. Ett sådant hinder, och ett af de största år Öresundstullen! Våra läsare påminna sig utan tvifvel, att grosshandlaren Schwan redan under sistlidne höst, vid ett sammantråde emellan medlemmarne af hufvudstadens grosshandels-societet och skeppsrederier, våckte en motion om den Sundska tullens afskaffande eller kapitaliserande för svenska skepp. Detta förslag våckte lifliga sympathier inom hela handelskorpsen, och ett par månader derefter (i December) ingingo Stockholms grosshandels-societet och skeppsredare med en und. petition i åmnet till Kel. M:t, hvarest densamma ännu hvilar. Utrymmet tillåter oss icke att in extenso intaga denna petition, men vi skola hår likvål anföra hufvudpunkterna deraf, jemte det vi taga oss friheten dervid bifoga några anmärkningar och reflexioner, som synas 088 kunna i någon mån bidraga till denna frågas behöriga redning och bedåmande. (Forts.)