Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1851, sida 1

— Åren I såkre, medborgare, att fru de Longpre icke ditsatt vindslöjeln i den förrådiska afsigten att hämnas på eller förolåmpa sans-culotterna? — Jag tror icke på ett sådant brott, sade Jacques Taillefer leende. Vid dessa ord öppnades dörren och de sex af Septembrisören väntade gendarmerna intrådde stojande. Under slera minuter genljöd vårdshuset af vilda rop. AÄrnould geck sin våg full af afsky. Han tånkte just med fasa på att fråken de Meseray lått kunde blifva ett offer för dessa oförnuftiga menniskors vildsinthet, då Margareta, som följt honom, upphann honom under linden. — Ack, Margareta! sade han med förakt: lig medåmkan, ni har håmnats på ett fegt sått, då ni underråttade denne blodtörstige man att det finnes adelsmån hår! — Ärnould! .... — Jag förvånas icke mer, återtog Ärnould i det han aflågsnade sig, att denne man omfamnat er. . Margareta höjde sina blickar mot himlen. (Fortsått.