Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1851, sida 1

—24 i2 och på olika stållen varit större eller mindremen alltid, äfven hos de mest civiliserade nationer och under den mest gynnande tidpunkt af den beskassenhet, att man ansett behörist pålågga qvinnan ett sörmynderskap, som nåra nog försatt henne i slafveri. Enropas lagar åro alla eniga uti att tillågga mannen all makten och våldet samt underordna qvinnan hans myndighet; håruti ståmma också alla tiders, både åldre och yngre, jurister öfverens, och utöfningen af denna makt skiljer sig hår och der endast ganska litet. Att detta i alla tider och hos alla kunnat existera, synes tala för dess råttmåtighet, men vi tro ej att det år grundadt i förnuftet, att halfva menniskoslågtet skall vara underkastadt den andra de len. Vi fåsta oss ej vid undantag ifrån denna sanning; ehuru talrika de ån kunna vara blifva de dock undantag. Man vet att det gifves qvinliga mån och manliga qvinnor; likasom det finnes varelser som på en gång höra både till djuroch vextriket. Man vet att naturen ej på något håll uppdrager skarpa grånsor. Allt detta bevisar således ingenting. Hår år endast frågan att undersöka den allmånna karakteren hos qvinnan. Naturen har bildat qvinnan för ett åndamål, mannen för ett annat och hårvid gifvit henne en mera bråcklig byggnad och svag sammansåttning, ett lynne, som alltid bibehåller något af barnasinnet, en hjerna mindre tjenlig till arbete med tanken, mindre fallen för denna sjålsanstrångning och denna abstrakta förmåga, som skapar stora uppsinningar. Spekulationens högre regioner äro för henne, om icke otillgångliga, åtminstone svåra att betråda, och om hon någon gång dit intrånger, så år det mera derföre att hon blifvit dit kastad af passionernas stormiga svall ån förd genom sin beståmmelses naturliga utveckling. Men kunna vi af dessa fysiologiska olikheter, som vål åstadkomma en förstånds underlågsenhet i vetandets högsta sphårer, men ingalunda uti det praktiska lifvet, sluta till att qvinnan år inkapabel af moralisk frihet? Är det en intet betydande myth, som visar oss henne vid menniskoslågtets början råckande en djerf hand till kunskapens tråd? Lydde den grekiska antiken endast kapricen af en fantastisk inbildning, då hon föreställde visheten under formen af en skön qvinna? Skulle det verkligen existera ett så stort missförhållande emellan hennes böjelser och hennes förståndsförmögenheter, att hon blifvit dömd att handla utan urskillning, likasom darnet och djuren, och att hon derför aldrig kan hoppas på att anses vårdig att besitta en fri vilja? Historien, som har bevarat så många hjeltedrag af qvinnans moraliska storhet, tillhör det att besvara dessa frågor. Är hon också mindre hemmastadd ån mannen med ahstraktionens regioner, så år likvål hennes förnust lika ståndaktigt, hennes vyer i sårskildheterna mera rediga, uti det praktiska lifvet ådagalågger hon oftast en nåstan genialisk skarpsinnighet och observationsförmåga. Bevis att qvinnan bör vara mannens vilja underkastad, hafva theologerna velat hemta derifrån att A a Tä