qvinnan, enligt skriftens ord, blifvit skapad efter mannen och utaf en bit af hans kött, att hon före mannen brutit emot den guddomliga lagen och att Christus gifvit himmelrikets nycklar åt den helige Petrus och icke åt Maria, sin egen moder, dessa argumenter åro dock af den beskaffenhet, att kyrkan ej vågar i våra dagar komma fram med dem. Att den verldsliga lagstiftningen proklamerat mannens dfverlågsenhet öfver qvinnan, som är för svag att bära vapen, förstås af sig sjels, når man besinnar att samhållena blifvit grundade genom eröfringar och uppråtthållna med styrkan af svårdets rått. Men efterhand, som civilisationen framskridit, som sederna föråndrats och den moraliska makten satt sin varaktighet i stållet för det brutala våldets inkrånktningar, har olikheten blifvit mindre; och skulle denna olikhet ån aldrig böra helt och hållet försvinna, så år det dock att hoppas, att mannen slutligen skall inse huru mycket omsorgen om hans egen lycka i detta fall, likasom annars, består att vara öfverensståmmelse med råttvisansfordrin och huru mycket qvinnans värde är beroende af hans eget. De lagar som qvarhälla qvinnan i beroende och underlågsenhet åro stridande emot förnuftet och qvarlefvor från barbariet. Qvinnan som blifvit bunden vid en i intellektuelt afseende lågre lefnadsordning, har ej heller kunnat blifva en fullkomlig maka eller mor. Oråkneliga olyckor hafva uppkommit från detta grundsel. Skrymteriet och trolösheten i sällskapslifvet, ofruktbarheten i lifvet (Varidite de la vie) de olyckliga åktenskapen och till och med den försvagade afkomman — åro alla dess dystra följder. Uti våra dagar år mannen, som endast borde vara i förhållande af jemnlikhet till sin följeslagerska genom lifvet ånnu hennes måstare och herre, allt i strid med naturens anvisningar. Lagen och sederna gifva honom, allt efter hans stållning i samhållet, uti hustrun endast en nyttig tjenarinna eller graciös slafvinna. Annu 18 sekler efter Christus framvisar qvinnan en slafvinnas alla laster och ett barns alla fel; håmndkånsla och lågnaktighet hos de lågre klasserna; hos de högre klasserna en befallande ostadighet, frivola manerer, grymma kapricer; öfverallt trolösheten. Men det onda har nu så sått rotfåsta sig, att det erfordras en stark vilja, kanske hos flere generationer, för att qvinnan slutligen må kunna uppfylla sin beståmmelse uti den stora menskliga associationen; men ånnu synes hårtill ej någon allvarlig vilja. Några isolerade protester, som högst få af oss velat lyssna till, några poetiska dithyramber, lika hastigt beundrade som fort glömda, några illustra exempel som man betraktat såsom farliga, hafva tjenat till konversationsåmne i salongerna. Men tånkaren och den praktiska mannen, filosofer och politici, de som regera opinionen och förändra lagarna, hafva icke ansett dem vårdigt att sysselsåtta sig med en fråga vid hvilken gerna sästat sig något löjligt jag vet icke hvad som afskråckt de modigaste från befattning med ett problem, som innesluter hela samhållets framtid. QI—:llliiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeee