Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1851, sida 1

—— Den hustru, hvars man var egare af ladan sörklarade: att skökan skulle jagas ut; men han, som icke tog sig den förmenta vanäran så nåra, menade, att man kunde sörunna henne tak öfver hufvudet till nåsta morgon, då hon och det spåda barnet annars skulle omkomma under den kalla höstnatten. Hårutinnan fann han det häftigaste motstånd hos de åreförsäktande hustrurna; likväl skulle hans kalla bestämdhet slutligen hafva segrat, om icke en af dem obemårkt hade hviskat till hustrun: att han troligtvis hade några orsaker, hvarföre han med så stor ömhet tog sig af barnaföderskan. Den misstänksamma qvinnan sömde icke långe på den henne meddelade förmodan, utan sade sin man rakt i Ögonen: att om han icke strax låte utkasta qvinnan, kunde folk icke tro annat, ån att hon ju måtte vara hans egen srilla.Då steg det ditmarkiska blodet mannen till hufvudet, och mera rasande ån någon af qvinnorna ropade han: förr ån en sådan missianka skall falla på mig, förr skall jag sveda af min egen hydda, och uppbrånna det fördömda packet. Med ett vildt skrik af glådje bifölls det förfärliga beslutet. Mannen sprang in, tog en eldbrand i spisen och ilade i spetsen för alla qvinnorna ut till ladan.