de proskriberade af alla klasser. Emellertid har jag nyss förkastat eder proposition, emedan eder lag skulle blifva vanmägtig, otillråcklig ja till och med skadlig, och ej tjena till annat ån kombinationer, i hvilka jag ej vill intrånga. Hvad tjenar vål det till att ni rifver sånder ett dekret! Det år ej ett dekret, det år revolutionernas princip som håller de exilerade medlemmarne af de kungliga familjerna i landsflygt. Förändra denna princip, annars skall er lag endast blifva en lögn och ett medel att förminska det personliga vårdet hos dem som revolutionerna exilerat. Midt ibland landets oroligheter och partiernas strider, skall eder lag endast blifva en ursågt för de elaka passionerne och ett medel att råttfårdiga våldet. Jag vill ej bidraga till en sådan ursägt eller ombilda en etablerad styrelse och föråndra opinionens attacker i hemliga ståmplingar. M. de Royer, sustitieminister): Hvad principfrägan beträssar så Ser regeringen uti propositionen, ej annat ån en råttvis, ådel och lojal tanke, som innehälles i de ord presidenten redan 1848 uttalade. Men 1849 och 1850 måste denna tanka lemnas å sido, emedan den alstrade faror och landets lugn och materiella välstånd voro ännu ej tryggade. Hafva de orsaker som då förorsakade frågans ajournerande nu förändrats? Regeringen säger högt och tydligt att hon ej tror det så skett, regeringen tror ej att proskriptionslagarne kunna i det tillstånd, hvaruti vi nu befinna oss, afskassas utan fara. Faran ligger till och med uti de ofrivilliga exaltationer som skola uppkomma endast deraf att frågan tages i öfvervägande. Isynnerhet ligger den i den splittring som frågan skall åstadkomma. Skola vi trotsa sådane söndringar? Om regeringen kunde beherrska den rörelse som ofelbart uppkommer genom att antaga propositionen, skulle hon ansett som sin heder att sjelf först hafva föreslagit den. (Forts.)