Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1851, sida 1

— —— — ———7 —5 att skaffa dem ur huset. De båda fremlingarne, som man ansåg för att vara ett par oroliga -Fantar,d. v. s. Zigenare eller Tattare, uppfördes således på poliskammaren, der man straxt fann att man misstagit sig i denna supposition. Det var en gammal bosittande svensk man Mats Persson från Malung i Dalarne och hans son Per. De buro båda Sskinnklåder, men hade derutanpå, gubben en smutsig, lång, blå kavaj, och sonen en liknande svart kofta. Gubben såg ut att vara mellan 50 och 60 år; han var lång och vålvåxt, hade ett bredt, högvålsdt bröst, lifliga ögon och ett starkt markeradt, allvarligt, al våder och vind mårkt ansigte; i handen hade han en tung, tjock knölpäk. Det mårkligaste i hans upptrådande var likvål hans ypperliga, såkra hållning och de vackra, nåstan plastiska stållningar han städse intog: kåppen föreföll då som en kommandostaf, och den smutsiga ösverrocken blef till ett smakfullt draperi, som lått hångde öfver skuldrorna och låt det kraftiga bröstet framstå öppet. Hans högra öga var mycket uppsvåldt, ansigtet blodigt, och alltemellan framtrångde en bloddroppe från hans nåsa. Sonen var en ung ljuslockig pojke, omkring 16—18 år gammal och med ett godt, öppet, åkta svenskt ansigte. Han hade med sig en medelmåttigt stor, svartspråcklig, spetsörad hund, som han ledde i ett band, bundet kring hundens lif, han kallade den för Bulder. Då de kommit upp i poliskammaren, satte Bulder sig på golsvet, och såg oaflåtligt och med stor uppmårksamhet på Per, och Per såg lika oaflåtligt och med lika stor uppmårksamhet på Mats. Hunden och pojken voro båda lika tysta och stilla, utom det att den sednare emellanåt, når en bloddroppe framsipprade under fadrens nåsa, torkade bort den med en stor smutsig vante som han hade i handen, något som sadren låt honom göra utan att tyckas mårka det. Ingen af dem var rusig eller tycktes ens hafva smakat bränvin den dagen. Den gamle svarade kort och tydligt på alla frågor, som förelades honom, och förklarade att, långt isrån att han eller hans son skulle hafva srolämpat någon inne hos hökaren, hade tvärtom han der sätt slera slag i ansigtet af en obekant person, utan att hafva talat ett ord till någon annan ån sin son. Han sörmodade äfven, att han der blifvit bestulen, emedan han nu saknade sin plånbok, i hvilken han hade sina papper och något penningar. Han och hans son hade intet logis och hade derföre ingenting emot att qvarblifva på rådhuset till dagen derpå, då ordentlig undersökning skulle ske. Följande dagen instålldes den person, som efter uppgift varit i slagsmål med fremlingen. Det var en nng, klent bygd sjöman hemma i staden. Han omtalade öppet och utan undflykter sakens förlopp, lika med den gamle dalkarlen, och erkånde att han slagit denna flera gånger, utan att hafva blifvit förolämpad eller ens tilltalad af honom. Han hade, sade han, under sina sjöresor fått reda på åtskilligt, hvarom folk, som sitter hemma bakom spiseln hela sitt lif igenom, ej vet det ringaste. Bland annat hade han i Götheborg hört, att Finnarne, når de tala sinsemellan