Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1851, sida 1

gen; men ingen enda lossar ett skott förr ån jag ger befallning dertill! Blott långsamt framskred den fiendtliga håren; och borta var allaredan den ordning och krigiska hållning, med hvilken den hade utmarscherat från Meldorp. Vädret blef stådse barskare, vågen sumpigare; anspannen kunde med yttersta möda framslåpa kanonerna; når en drog fram, ruggade en annan; hår brast en töm och der blef en häst utmattad liggande — allt förorsakade uppehåll. Foffolket, som kom efter, måste med ånnu stårre anstrångningar och besvårligheter älta i den deg, som artilleriet hade uppkört. Lederna vacklade, brötos; icke sållan trångdes de ytterst gående i vågdikena. Man svor, knuffades och stötte till hvarandra. Officerarne voro icke långre i stånd att hejda den allt mera tilltagande oordningen; blott når anföraren kastade om sin håst och röt med sin lejonståmma, följde en kort tystnad. Sålunda hade man kommit sig skansen på ett par hundrade famnar når, utan att ånnu mårka något; ty snån piskade de framryckande i Ögonen, och Isebrand höll sig ånnu alldeles stilla. Ändteligen varseblef Slenitz, som otålmodig hade ridit ett stycke i förvåg, den första grafven, som genomskar vågen just i dess böjning. Han håll då stilla och upp