på sitt språk, kunna skaffa folk ondt på halsen, och att det enda såkra medlet deremot vore att få blod af dem. Når derföre gubben hade talat med sin son på ett språk, som han, den bereste matrosen, icke förstod, hade han icke tviflat på att det vore finska, helst han af deras klådedrågt tagit för gilvit att de voro finnar. Han hade nu blifvit rådd att råka ut för trolleri, och derföre tånkt försöka det medel han lårt i Götheborg, slagit till gubben med knuten nåfve, först i pannan, men der kom intet blod, sedan öfver högra ögat, men med lika liten påföljd, samt slutligen öfver nåsan, hvarvid blod slöt och kuren således lyckats. Matrosen var helt belåten med sin handling, ty både hade han manat ifrån sig allt ondt, och verkstållt detta vågstycke utan någon olågenhet till sin person, till följe af den gamle dalkarlens godmodighet. Denne hade nemligen icke gjort, det ringaste för att försvara sig, utan endast förvånad stirrat på sin angripare. Det var vården som antagit upptrådet för ett slagsmål, och låtit hemta polisen. Sedan man nu underråttat matrosen om? att den gamle icke var någon Finne utan en svensk, som kunde tala norska, ehuru han vid olyckstillfållet begagnat sin hembygdsdialekt, blef sjömannen serdeles orolig, bad ödmjukligen om förlåtelse för sitt misstag och förklarade sig villig att undergå det straff polismåstaren ålade; dock ville han till sin ursåkt anföra, att hvad som skett hade han gjort icke i ond afsigt, utan endast för att rådda sig sjelf. Den hederlige dalkarlen, synbarligen försonad genom denna förklaring, yttrade på framstålld sråga, att han icke önskade se sin motpart tilltalad eller straffad, alldenstund detta hvarken kunde göra honom gagn eller glådje. Matrosen tackade honom högeligen för hans godhet, skakade trofast hans hand och lofvade att gifva honom 1 specie, för att ersåtta förlusten af de penningar den gamle trodde sig hafva förlorat inne i boden, ehuru han (matrosen) icke sett rök af dem. Hårmed tycktes Mats vara nöjd, och de skildes åt som vånner och fullt förlikta. Straxt derefter företeddes på poliskammaren den förlorade plänboken. Ingenting af innehållet saknades. Den hade blifvit tappad utanför boden innan egaren gått in. Under hela denna scen satt Bulder på golf