Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1851, sida 1

ningarne för tillvägabringandet af en sammansmältning utaf de begge bourbonska samiljerna, samt de ifriga, ehuru misslyckade sörsöken att upphåfva de orleanska prinsarnes landsförvisning hafva återigen splittrat de begge dynastiernas anhångare. Resultatet häraf måste, enligt mångas förmenande, nödvåndigt blifva förlångningen af Louis Bonapartes provisoriska vålde såsom republikens chef. Det gifves i Frankrike märkliga exempel! på mån af alla partier, som år efter år nödgas förneka sina principer samt i praktiken antaga och understödja ett styrelsesystem, som de i theorien afsky och förkasta. Förhållandet är, att i Frankrike för närvarande hvarje samhållsklass Önskar en styrelse efter sitt eget sinne. Qvarlefvorna af noblessen, eller af den landtadel, som delade dess tendenser och traditioner, jemte presterskapet, betrakta Henrik af Bordeaux, såsom den båsta, den rikaste kållan till makt och utmårkelser. Köpmannen, fabrikanten, bildningens och förmögenhetens representanter, skulle i allmånhet föredraga en prins mindre insluerad af traditionerna från det förflutna. Sädana mån, ehuru icke varma i sina politiska sympathier, skulle dock rösta för en Orleans, om dermed icke vore förenad någon risk eller fara. Men ingen finnes, som vill blifva en martyr för det borgerliga konungadömet. Franska exkonungarne skola icke finna någon, som för dem vill offra hvarken lif, egendom, eller sin samhållsstållning. Men äfven folket långtar lika ifrigt efter en styrelse i sitt interesse, som någonsin bördseller penningearistokratien. Det finnes ingen arbetare i Frankrike, som icke år nog socialist för att såga: i fordna tider hafva adelsmånnen haft en styrelse, som gynnat, fådt och patroniserat dem; fabrikanterne och kråmarne hafva haft detsamma; kunna icke åfven vi hafva en styrelse, som ger oss sysselsåttning, förstråcker oss med kapitaler och emanciperar oss från vårt nuvarande elånde. Men för att vara en folkets hjelte erfordras förnåmligast praktisk duglighet och lycka. Folket behåfde en hjelte, en ledare, men har icke funnit någon. Ty det behåfver icke en hjelte af samma slag som Napoleon. Det har nog af krigisk åra. Hvad franska lolket åsyftade i den första stora revolutionen, blef det först förvågradt af adeln och presterskapet. Dessa stånd blefvo genast öfvervåldigade af folket. Sedan sammansatte sig fråmmande makter för att omintetgöra dess Önskningar, och fransmånnen besegrade de koaliserade makterna. Under det de således håfdade sina rättigheter, förvärfvade de åra, och voro tillfredställda dermed får en generation. Men för närvarande ställa sig de högre samhållsklasserna såsom en barriere i vågen får hvad franska folket anser för sina råttigheter, och emot de högre samhållsklasserna råda också en gåsning och ett hat, som ånnu icke funnit någon ledare. Louis Bonaparte befinner sig alltså i den egna stållningen att icke representera någon enda samhällsklass önskningar. Han år icke någons hjelte, då man undantager några få imperialister, som fortfara att egna ett namn sin dyrkan. Legitimisterne tåla honom icke, emedan han i deras ögon år en uppkomling;