Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1851, sida 1

pass läg midt i sörsvarslinien, och att, om angreppet skedde på en af slyglarne, så kunde såvål korset som dess stridsmån snart förflyttas till den af fienden hotade punkten. Ett skadegladt småleende flög öfver Holms mulna ansigte, i det han kastade en hastig blick på Isebrand och en långre på Reimer, som hittills, dyster och sluten inom sig sjelf, hade stått utanför kretsen och blott föga gifvit akt på fårhandlingarnes gång. Plötsligt trådde han nu in imellan de åldste, och yttrade: -Jag år också af den tanka, att fienden skall börja anfallet vid Hemmingstedt, och anhåller af eder att vi från Wimerstedt få vara med der! Äfven detta bifölls. In i Wöbrqens, efter kriget med grefve Geert mycket förstorade och rikt prydda kyrka, skockade sig nu hela församlingen. Framför altaret stodo presterna och nedkallade vålsignelse dfver det bedjande folket. Närmast intill dem knåböjde i tvenne halfcirklar de fyrativåtta styresmånnen — de festa af dem ärevördige mån med silfverhvita lockar; bakom dessa det öfriga folket, så många som kyrkan kunde rymma. Den af tusen munnar uppståmda hymnen genljöd i templet; murarne darrade, och fanorna, dessa stolta minnen och erinringar om försfådernas hjeltebragder, svajade öfver de bedjandes hufvuden.