Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1851, sida 1

a 1 J En blick på ställningen i Frankrike. Når Louis Bonaparte senast anmodade O— dilon Barrot att öfvertaga sin gamla befattning af premierminister. skall den sistnämnde hafva svarat, att det första vilkor, han komme att stipulera, bestode deri, att presidenten å sin sida skulle gifva honom en hågtidlig försåkran, det han, i samma ögonblick hans embetstid vore tilländalupen, skulle, enligt Washingtons och Jeffersons föredöme, i all stillhet och lagenlighet nedlågga sin vårdighet och återtaga karakteren af enskild medborgare. Om Louis Bonaparte ville hembåra republiken denna högtidliga hyllning och dymedest bevisa sin anhånglighet till dess konstitution, så vore O. Barrot villig att, såsom minister, eller såsom deputerad, uppbjuda all sin förmåga för att genomdrifva upphåfvandet af den klausul i författningen, hvilken förbjuder presidentens återvåljande och sedan af alla krafter verka för detta återvåljande. Detta svar å O. Barrots sida betecknar fullkomligt den politiska stållning han intagit. Fastån det hårvid kan låggas O. Barrot till last, att han vill arbeta för en förändring i grundlagen, den der icke kan verkstållas utan ett våldförande af samma grundlag, så år det dock en företeelse icke utan betydelse, alt O. Barrot, som var mera ån misstånkt för att luta åt monarkien, fritt och öppet ansluter sig till de republikanska principerna. Men en ån mera öfverraskande och märklig koncession af samma slag har skett af hr Thiers, som fuilståndigt tagit sin tillflykt under den republikanska författningens skugga, och svår att uppråtthålla dem emot alla pretendenter för nårvarande, i hopp att han derigenom en dag må kunna befordra sin skyddsling, grefvens af Paris intressen. Man antager, att mången s. k. moderat republikan skulle icke tveka att ansluta sig till samma opinion som O. Barrot. Får så vidt Bonapartisterna ej hafva allt för öfverspånda förhoppningar, utan endast åsyfta sitt partis bibehållande vid våldet, under de republikanska formernas fortfarande, så år det onekligen ett förmånligt uppslag för dem, om 0. Barrot och andre s. k. moderatate republikaner vilja bitråda dem i vinnandet af detta syste. Det förvånar alltså, att Louis Bonaparte icke antagit de af O. Barrot framstållda vilkor. De motiver, som sågas hafva beståmdt presidentens asslag, skola emellertid bestå först och främst i tvislet, huruvida O. Barrot år i stånd att genom personligt eller annat inflytande genomdrifva upphåfvandet af den hinderliga klausulen och hans deraf beroende återvåljande; för det andra i den tron, att legitimisterna åro tillböjliga för att favorisera hans återvåljande och upphöra med de siendtligheter, hvartill de för en tid sedan fått order af Henrik af Bordeaux. Den afgjorda osåmjan emellan Orleanisterna och Legitimisterna, hvilken år en söljd af anstrångssts——— tr LT U SE