Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 2

uppmårksamhet; Theodor som i minnet aftagit dem, intråder nu och blottar skurkarne; de stulna penningarne återsås och i glådjen ösfver denna lycka, skånker brukspatronen sonen åter sin faderskårlek och ger sitt bifall till hans förening med Anna, åfvensom Ernst erhåller Amalia. En stor platthet har författaren inlagt i den scenen då patronen som en annan girigbuk itererade gånger råknar sina återfunna penningar. Nu återstår sista tablåen; ridån går upp, doktor Knut ligger på sjuksången, vånnerna stå beklagande vid hans låger; med skygga blickar ser han sig omkring och snart intråder den på en gång våntade och fruktade dåden, som genast placerar sig vid hufvudgården; det oaktadt dels dagtingar, dels skåmtar han med honom, hvarföre de omkringstående anse honom ligga i seberyra. Då slutligen döden trött af de länga underhandlingarne ropar: -Kom! nu kör jag!svarar Knut, i det han sträcker handen under sängen och vidrör en fjeder, -Och nu vånder jag! hvarvid sången hastigt svånger omkring, så att dåden kommer att stå vid fötterna och derpå sjunker ned genom golfvet. Knut, förtjust Öfver sin list springer upp, ur sången och trakterar sina förvånade vånner med några kupletter, af hvilka dessa slutligen bilda en kör, och tåckelset faller. Så ungefår ser stycket ut; något kombineradt helt sörete icke dessa tablåer, som tvårtom stå nåstan isolerade, åtminstone förenade med ganska svaga trådar. Sedan pjesen förI sta gången blifvit uppförd på mindre theatern i Stockholm, uttalade hufvudstadens tidningar ett dylikt och dessutom noggrant motiveradt omdöme. Hvad som dock håller den uppe år den humor och de Witze som framblixtra dfverallt i densamma, jemte det vackra sceneriet. Nu några ord om utförandet. För att gå i samma ordning som personerne finnas upptagna på affischen, må först nåmnas hr Berglund hvilken uppbar sin Brukspatronsroll, med sin vanliga jemna hållning. Ur Wikström (Theodor) var en ganska god älskare och lofvar ej litet för framtiden; den sorg han visar öfver fadrens sjukdom och sitt förhållande till honom år dock ej sårdeles djup. Hr Pulchau (Ernst) likasom hr Ljungdahl (Rudolph) gjorde visserligen allt hvad som kunde göras af deras partier, men i den förres or:an ligger någonting torrt och afstympadt, som alltid kommer att minska efsekten af hans vackra figur, och möjligen blifvande goda spel. Mill Magito var en ypperlig typ för en gammal kokett, giftaslysten fråken, som visserligen vet sig höra till den dfverblifna kartan, men uppbjuder allt för att göra sig intressant. M:ll Melander var en ganska tåck Amalia. Hr Hallberg (Knut), den ena af de båda egentliga hufvudpersonerna, uppfylde ganska vål publikens forcringar; ett par anmårkningar får dock hr H. taga till godo, nemligen mot hans oupphörliga promenader från den ena sidan af scenen till den andra, hvilket tröttar ögat alltför mycket, samt hans position uti en af kupletterna med ena handen instucken inom den igenknåppta rocken, och den andra i byrsickan, en stållning som alls icke öfverensstämmer med den dramatiska konstens fordringar. Hans röst var vid tredje representationen vida renare ån vid de båda första. M:ll Fehrnstråm (Anna) egde i sitt spel hela den första ungdomens naivitet. Må hon dock ej försmå en liten uppriktig tillråttavisning: esna uppmårksamheten mera åt medspelarne ån åt salongen! så gör alltid en god skådespelare. Det år berömvårdt att följa andras föredömen uti allt det som år godt, men mången gång för den oerfarne högst svårt att sjelf skilja det råtta från det oråtta. Detta år också en konst, som fordrar stor uppmårksamhet. Hr G. Sandstråm (Masken eller Dåden) har nåstan alltid visat sig som en god och jemn yU (kU ———— ANA-V. a se . AL 2 17