Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 2

omtalar för oss uppmanar långt snarare till en råttvis håmnd, ån talar för en neslig undergifvenhet; de mördades blod ropar till himmelen. Hvad skulle vi vinna genom att fegt underkasta oss våra fiender? blott en långsammare dåd, eller ånnu vårre, en tryckande tråldom. Hvad år det då, som nu skall kullkasta vårt en gång med mogen öfverlåggning fattade beslut? Hvad hafva vi förlorat? ett par byar, som icke kunde försvaras. Hafva vi icke i vår makt hela den del af landet, från hvilken fienderna under alla föregående krig alltid med blodiga hufvuden hafva blifvit tillbakavisade. Hvad hafva vi vidare förlorat? ett par hundrade af våra medstridande: men vi andra hafva vunnit tiodubbelt hat till de omenskliga våldsverkarne, som hafva kommit med svårdet i ena handen och bojan i andra. Ja, ån en gång frågar jag, hvad hafva vi sörlorat? ett par hundrade qvinnor och barn; men vi hafva vunnit tiodubbelt mod till att håmna deras oskyldiga blod. Vi hafva icke förlorat något, utom kanhånda modet hos några få, som litet eller intet hafva ågt. Carsten Holm afbröt honom: -Ieke alltid år den feg, som råder till fred; försigtighet år icke fruktan. — Icke alltid! genmålte Arens; jag beskyllar ingen, icke heller er för feghet; ni må