Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1851, sida 2

jas nu af Theodor oaktadt han hotas af 2:ne I pistoler. Knut hade emellertid i förlitande på sin vån dödens löfte begisvit sig till sin husbondes sjuklåger, ser der döden stå vid fötterna, förklarar att patienten skall tillfriskna, men ger honom för syn skull det enda medikament han i hast kan upptånka, nemligen brånvin och krut. Patronen tillfrisknar helt hastigt och folkets jubel öfver denna lyckliga håndelse och den undergörande doktorn slutar första akten. Uti andra akten beklagar sig den nu till helsan återstållde brukspatronen för sina brorsöner Öfver förlusten af sina penningar, hvarmed Rudolf söker kasta misstankarne på den nyligen återkomne Theodor, dock utan att lyckas. Såsom en episod npptråder en gammal kokett fröken Silfversvans (mille Magito) tillika med sin unga ålskvärda niece (mille Melander). Ernst hade af Knut erhållit tilllåtelse att gåra honom sållskap till den gamla nerfsvaga damen, dit han egentligen lockades af Amalia, sitt hjertas utkorade, och presenterades såsom ung läkare. Denna list var dock nåra att upptåckas af Rudolf som intråder, men plåtsligen åter med våld utdrifves till följe af doktorns list att utropa det han vore smittad af kopporna. Hela sållskapet skyndar ut, med undantag af den undergörande doktorn och döden, som under tiden intrådt; då den sednare efter ett långre samtal såger sig vilja återvånda hem, begår Knut att få göra honom sällskap, med vilkor att helskinnad få återvånda, detta bifölls och båda nedsjunka och försvinna. Följande tablå föreståller dödens rike; en mångd lågor af olika storlek och fårg svåfva der stilla eller oroligt och underhållas af tvenne allegoriska personer: Glådjen (hr Ljungdal) och Måttligheten (m:lle Fehrnström). Dessa åro de lefvande menniskornas lifs ljus, så snart ett sådant slocknar, dör en menniska på jorden. Förklaringen öfver de olika ljusen år högst pikant och humoristisk. Derefter visar döden Knut sin öfriga betjening som består af följande allegoriska personer: Den olyckliga kårleken, Lyxen, Ålderdomssvagheten, Låttjan, Ruset, Kriget och Den moderna dansen; slutligen visar sig under en aflågsen musik sjelfva dödens buse (såsom han sjelf uttrycker sig) Odödligheten (m:lle Ostersson) under briljanterade eldar af olika kulörer. Tredje och sista akten föreställer en badanstalt, anlagd af doktor Knut, och dit redan ett betydligt sällskap samlat sig, hvarösver döden visar sig ganska missnöjd, sårdeles öfver en gymnastik, för hvars allmänna begagnande han yttrar sig ganska uppbragt emot prosessor Ling och efterföljare. Till tack för den meddelade förutseende förmågan motarbetar ju Knut nu dådens afsigt dermed, nemligen, att han såsom låkare skulle befordra sina patienters snara hådanfård, och derföre hotar han att knipa honom sjelf. Hvad som något mildrar hans vrede år det beslut Knut fattar, att anstålla en bal. Denna bal företer en bland en vackraste scenarna i dessa tablåer: under det den glada sorglösa ungdomen ru sar fram i en yrande galoppad, står döden orörlig midt i ringen, ingen ser honom utom Knut. En gnista lefnadslust glimmar upp hos benrangelmannen, han önskar åfven en moitå, bockar sig för den ena flickan efter den andra — ingen ser honom; sorgsen i hågen aflågsnar han sig. Hur vill man också begåra att den unga flickan under den hvirflande dansen skall hafva blick eller tankar för döden. Någon stund derefter intråder dåden, som nu åtagit sig ödets funktion, med en af de båda strätrösvarne vid hvardera handen; ångsten står målad i de båda bofvarnes anletsdrag, en oemotståndlig makt har ledt dem dit, och likvål se de ingen sådan. På ena våggen hånga tvenne utkast till portråtter, vid hvilkas åsyn bosvarne studsa, de förestäl1 1. 1 2 1. Ar oo LP ro Pr I