— bet moderna slafveriet. Hos de gamle fanns ej folket till. Det vi nu kalla folk, var då slafvar. Desse odlade jorden och voro sysselsatte med arbeten inom huset, öfvade handaslöjder och någon gång åfven de s. k. fria konsterna, bland desse till och med låkarekonsten. Den frie mannen, medlem af staten, hade såsom sådan ensam tillgång till publika tjenster; han styrde, förvaltade och dömde eller lefde i låttja, antingen af sina egna inkomster eller på statens bekostnad; ty staten södde de medborgare, som ej sjelfve förtjente sitt uppehålle. Den frie mannen hade således egendom, eller kunde åtminstone besitta sådan; han berodde endast af lagarne, och deltog både de Jure och de facto uti souverainiteten; detta var kånnemårket på medborgaren. Slafven deremot kunde såljas och köpas; han var, likavål som håsten och oxen, herrens egendom; han berodde endast af dennes vilja, utan att sjelf kunna hafva någon. Blott och bart verktyg, ting, var han, enligt den då allmånt gållande råttsåsigten, beröfvad all personlighet, ja, han saknade ånda till ett sårskilt slågtnamn. Uttrycket menniska utan namn, som långe bibehållit sig efter så många sekler, år ånnu ett spår efter det gamla slafveriet. Slafveriets afskaffande försiggick med en ytterlig längsamhet, genom framsteg, nåstan omärkbara; må man dock ej inbilla sig att slafveriet helt och hållet upphört midt ibland den mest sramskridna kristna civilisationen. Motsatsen skall snart visa sig, når vi komma att tala om tillståndet under nårvarande epok. De första stegen emot befrielsen voro endast låtta ringa modifikationer af tråldomen. Den lifegne skiljer sig ifrån slafven endast deruti, att han står i ett något mindre personligt beroende till herren. Äktenskapet har skånkt honom en familj; detta var redan mycket, men sörvärfvades först efter långa strider. Ehuru den lisegne år sastkedjad vid torfvan och tillika med hela sin familj år i dens ågo, som besitter jorden, år dock hans tillstånd ej alldeles oförenligt med en eganderått, ehuru ringa och prekår den ån år, och om trålen ej år respekterad såsom menniska, så år han åtminstone erkånd såsom sådan. Slafveriet blir dag från dag en större motsägelse. Denna föråndring, ehuru mårkbar, som slafveriet dock undergått, sluter likvål hela mensklighetens framtid inom sig. Det ursprungliga slafveriet stråckte sig åfven till innevånarne i ståderna, hvarest den industriella och kommersiella befolkningen hopade sig. Behofvet som man hade af denna befolkning, vinsten som de priviligierade klasserna drogo af hennes arbeten, utvågen som hennes tillvexande rikedom förskaffade till att friköpa sig föråndrade småningom denna befolknings vilkor, till dess slutligen den håftiga och lysande strid började, som hade kommunens sjelfståndighet och frihet till följd. Friheten måste eröfras, den lemnas aldrig frivilligt; och det år anmårkningsvårdt att hon alltid först blifvit beviljad åt stådernas borgare, hvilka ock först reklamerat och utgjutit sitt blod för henne. Denna revolution, ty en sådan var det, bildade och upplyftade det s. k. tredje ståndet.