Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1851, sida 1

den ringaste garanti för att större delen af dessa utgifter, om icke alla, blifvit bestridda med extra utgiftsmedlen — att t. ex. konung Carl XIV skulle af egna medel utbetalt 1,273,206 rdr 12 sk. bko till understöd åt brandskadade ståder och nödlidande orter, samt till litteråra samfund 755,858 rdr 20 sk. s. m. lårer svårligen någon tro — och 3:0) att man åfven måste taga i beråkning den lilla summa, af 16,893,200 rår 32 sk. bko, eller, då det Norrska anslaget (beråknadt efter endast 150,000 rdr bko pr år), hvilket i detta fall icke bör utlemnas, då åfven det år afsedt att utgöra ett bidrag till konungahusets underhåll, inberäknas, ungesår 20,993 200 rdr bko, som det kongl. huset under nåmnde 27 år uppburit till hofhållningen, hvilken summa vål torde hafva lemnat ett öfverskott af åtminstone 5 millioner. Men åfven om vi kunde antaga såsom faktiskt att den nuvarande dynastien af sin enskilda förmögenhet utgifvit nåmnde 5 millioner; hvilket olika resultat uppkommer icke, når man iakttager de råttelser sakförhållandena erfordra. Till betåckande af de åberopade utgifterne 5,015, 422: 16. samt den utlåndska skulden ...... 12,000,000: — U.Y— 11,0 15,422: 16. komma intraderne: dens. k. Rubelsonden . 750,000: — lösesumman för Guadeloupe 12.000,000: — 12,150,000: — återstår 4,265,422: 16. Denna återstod år utan tvifvel mer ån betåckt med de öfverskott, som de kongl. apanagerne under tiden lemnat, hvilka öfverskott såkerligen stiga vida derösver; och de konservative kunna således helt såkert bespara sig alla bekymmer att den kongl. förmögenheten skulle hafva lidit någon förminskning i Sverige. Tiden åberopar Lindebergs uppgift i de bekanta bidragens, att denna förmögenhet vid könungens ankomst hit skulle hafva utgjort 4,190,511 rdr specie. Denna summa, som, efter nuvarande myntvårde, motsvarar 11,174,430 rdr bko, skulle, — utan att under tiden hafva blifvit förökad, — gifva, efter 5 procent, en årlig afkastning af 558,721 rdr 24 sk. bko; och det torde således med temlig visshet kunna antagas, att det icke år behofvet, som föranleder de vid hvarje riksdag framstållda nya fordringar på ökade anslag. Men vi återkomma till såttet att åstadkomma ett förnuftigt system i anslagen till första hufvudtiteln. Vi hafva anfört den lindrigaste method, som man, enligt vår tanka, kunde vålja för att uppnå detta vigtiga mål; men vi kunna icke neka, att man med skål skulle kunna göra den fråga: om Sveriges Stånder åro komne tillsammans att blott afpassa de lindrigaste methoder vid prösningen af kongl. propositioner, och att göra de minsta möjliga afdrag derå, eller om Svenska folket af dem har rått att fordra en allvarlig vård om statens medel dfver hvilka samma folk gifvit dem rått att efter pligt och samvete, men blott derefter, disponera. — —