Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1851, sida 1

Ynglingen framsuckade ett knappt hörbart -Jal, — Tack då för din kärlek och trohet — fortfor jungfrun — och sörestafva mig nu, årevördige sader, den ed, jag har att aflågga! Reimer pressade den hårdt sammanknutna handen mot sitt bröst och ilade ut som en vansinnig; tvenne tårar trångde sig fram under den gamle Wollersiens hvita ågonhår. Den dyra, fruktansvårda eden blef fårestafvad; löftet om en stådsevarande kyskhet, om aflåggande af lifvets ljufvaste fröjd blef gilvet och besegladt med presternas högtidliga ceremonier och formler. Erika Wollersien var himlens invigda brud. Då hon om aftonen lade sig på det ensamma lågret, förut bestämdt till brudsång, men som nu aldrig mera skulle delas med den älskade brudgummen — ack! af hvilka helt andra kånslor klappade ej då det oskyl diga bjertat, emot några så nåtter förut, når hön slet sig lös ur sin fåstmans armar, och inslumrade under hårliga, ljusa drömmar om framtidens glådje. Och ynglingen, han, som samma natt munter och rask, hvisslande och sjungande dansade hem från fästmöns brinnande kyssar — huru stilla och tyst vandrade han ej ned öf