Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1851, sida 1

— Den sfläcken — sade ynglingen stolt — om det blisver någon, skall ni och jag aftvå i fiendeblod. — Dina invåndningar — inföll en af landets styresmån, Carsten Holms åldre halfbroder — förekomma mig så underhaltiga och svaga, att jag nåstan kunde frestas att antaga en hemlig, men också tillråcklig orsak till Erika Wollersiens vågran. Unga, sköna jungsru — tillade han i det han vände sig till Erika — jag kallar dig så, ty jag vill icke förmoda eller antaga det motsatta — du vet, att blott en ren och oskyldig mö kan våga vidröra det heliga korsets banör. Motstår du långre ett helt folks önskan och begåran, så ger du dermed tillkånna, att du icke år det vi anse dig vara. En lågande rodnad fårgade den sköna jungfruns kinder; åran segrade. Djupt förnårmad, med stolt och öppen blick reste hon sig och framtrådde inför folkets såndebud. — Nu år mitt beslut fattadt — sade hon — den himmelska jungfrun, som känner min oskuld, henne vill jag ifrån denna stund tillhöra. Farvål Reimer Voget — fortfor hon och råckte honom handen — det år sista gången du vidrör denna hand; såg rent ut, om vi hafva ålskat hvarandra i all tukt och åra.