Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1851, sida 1

12 -Aa41kTtisÅtt-tA — gaf namn al dumhet:), att ånyo uppreta provincialhatet — att ån engång -pina och plågafolket, så att det lider och svider— pour le roi de Prusse. — Det gifs vål icke någon geografisk gråns, vid hvilken icke nabosolkens båda språk berört hvarandra såsom humanitetens förbindningsmedel. Att hata ett folk, derför att det talar ett annat språk — och likvål seröfra-en folkstam af det hatade folket, måhånda för att få utrota språket; — år en ny företeelse i den politiska spekulationens historia. Att, likt lånderier med tillhörande boskap, vilja ashända en nation provinser tillika med deras invånare — såsom en familjs lagliga inventariipersedlar; och att genom upprätthällande af feodalrätten stämpla menniskan -för everldliga tidersåsom -undersåte eller en dynastisk liseyen — var ett tilltag, som endast kunde ulklåckas i en thronmåklares advokat-hjerna, hvilken, utan medvetande af högre menskovårde, i den smärtsamma känslan af sitt Intet — sökte upptråda provisoriskt — att, i trots af århundradets fordringar och mensklighetens råltigheter, vånda ett feodaldokument af anno 1460 i penningar. — Schweiz bildar en stat-enhet, inom hvilken fyra språk åro gållande. Frihet och fosterlandskärlek utgöra der det dubbla bandet för andlig, moralisk och politisk enhet — i trots af all kyrkans och statens jesuitism — hvilken också der gerna skulle besolda en österrikisk eller preussisk advokat, — för att pina och plåga folket, upplösa statsenheten och bringa folket under knutpiskan, såsom det nu, med den provisoriskes-hjelp, blifvit så herrligt tillstålldt på vår cimbriska halsö. Skandinaviens statsenhet, grundlåggandet af en skandinavisk republikfrån Nordkap till Eiderns strand, med inbegrepp af Finland, — år en tanke, som på den naturliga grunden af Europas inre och yttre utveckling fattat rot och medelst sin egen, att jag så må såga, elektro-magnetiska kraft genomtrångt alla skandinavers hjertan, hvilka kommit till eftertanke angående folkens råttigheter och pligter. — Tjugu år af ett anspråkslöst, men rastlöst verksamt jordelif, egnade åt förverkligandet af denna likså höga, som naturliga ide — tjugu års landsflykt — torde få anses såsom en liten skårf på humanitetens altare. Måtte framtidens id6, nård i glödande fosterlandskårlek, den ide, inför hvilken czaren darrar och rasar af vrede — måtte den nu såsom underkufvade folkstammars genius — — gå fram till Eidern och med leende blickar skåda ner på garens och hans vasallers rustningar, hans, som nu vill bjuda Eiderströmmen — och tidens ström: att flyta baklånges. — Måtte folkens genius, hvars våsenhet år kärlek till menskligheten, återföra fridens ande bland våra folkstammar, att de, starka i sin endrågt och måktiga i sin förening må kunna motsvara de förbrödrade europeiska folkens förhoppningar och fordringar — når Europas timme slår; når folken trötta vid sådant hån, vid sådan vanårande misshandling under fala thronmåklares förmyndarskap — bryta sina kedjor; når ideens blixtstråle sönderkrossar jernet på sångelsedörrarna; når folken bjuda