Det år inbrytandet af en förverklingens tid för jemnlilkhetens, broderkårlekens och råttrisans låra! — för kampen, som Nazarenern förkunnar, då han såger: I skolen icke mena, att jag år kommen till att sånda frid på jordena; jag år icke kommen till att sända frid, utan svårdet!, Och denna folkuppståndelsens dag skall komma förr eller senare. Der Engel mit dem Schwert schwebt uber Rom hernieder — — Der Menschheit Geist wird sich dem Czar entgegenstellen. Und krachen wirdis am Sund und and den Dardanellen! For eller imodl— -För eller imotsolkens sak skall då blifva valspråket; och Skandinaverna skola liksom Tyskarna uppfylla sin pligt mot Europas sak. Europa eger en fordran på båda nationaliteteras!J Skandinaver och 3 Tyskar! Rättsärdigen båda nationernas åra, hvilken så skamligt blifvit förhånad af thronmäklare, som låta folket svida och lida— får absolutismens seger. Råcken hvarandra hånderne och nalkens, hand i hand, humanitetens altare; bringen offer af försoning, offer af kärlek, offer af fosterlandskårlek — i tron på Gud och mensklighet! I det jag bjuder Skandinaver och Tyskar denna helsning, gör jag det tillkånnagifvande, att jag nu ej kan utstålla en skandinavisk deklaration, på skandinaviskt språk författad, af den 16 Maj 1850, emedan typografiska svårigheter hår i England fördröja dess tryckande. Jag afvaktar nådiga meddelanden för att träda i förbindelse med demokratiska och national-kommäilteer på skandinavisk jord, till sortfarande verksamhet och sträfvan i humanitetens ande. Måtte föreliggande sändebref blifva öfversatt på skandinaviska och så mycket som möjligt kringspridt. Jag tillägger hår: Det har lyekats den norsk ryska regeringen förträffligt att för mig afskåra hvarje vänskaplig förbindelse med mina skandinaviska bråder från Nordkap til! Eiderstranden, ja att isolera mig tillochmed hår i England. — Men att fängsla min ande lyckades för czaren lika litet som det har lyckats den hemliga polisen att afbryta min verksamhet. Jag har icke engång kunnat erhålla underråttelser angående en del af min egendom, från hvilken jag i Kristiania våldsamt bortrycktes. Men jag skulle sannerligen vara en dåre eller meerumschlungen,om jag kunde sörvexla enskilda tjenstemåns godtycke och servilitet med folkets karakter och vilja. Tvårtom; i monarkiens vidtagna mått och steg och i dess kreaturs feghet igenkånner jag tydligen fruktan för iden: folkens befrielse — får hvilken jag verkat, sedan jag i min gryende ungdom lemnade vårt fådernesland, och för hvilken jag skall verka — till min dåd. Hull i England, d. 3 februari 1851. 5, Waltham Street. PAUL HARROHARRING.