Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1851, sida 1

dig och tänkande man som skyr att uttala åäsigter, emedan han fruktar att förvexlas med partiorganerna, och dessutom skyr — offentligheten. Denna sednare svaghet motverkar på ett bedrösligt sått all företagsamhet och all kommunalfrihet. Staten och dess embetsmån skola göra allt; ingen enskild vill stå fram för att genomdrifva en dfvertygelse. Må hvar man som sjelf tånker ej förneka sina tankar utan göra dem hörda i tal, i skrift, i sockenståmmor och lånshushållningssållskaper. På detta sått skola likartade öfvertygelser kunna sluta sig till en kompakt massa, till en allmån opinion, sådan vårt samhålle behösver den; pressen skall då, såsom sig bår, representera denna opinion i stållet för att monopolisera den, och den svenska medelklassen skall se att den har lif, mer ån den anar, och håpna öfver sin egen förmåga och betydenhet. Vi nåmnde ordet kommunal frihet. Utan tvifvel finnas hos oss, till trots af förra seklers centraliserande konungamakt, i rikt mått elementer till en sådan frihet, om vi rått ville begagna dem och ej sorglöst och liknöjdt kasta all omtanka på kronan och dess embetsmån. Men hårtill fordras att vår bildning blir fosterländsk och på samma gång praktisk, hvilket år dermed liktydigt. Vi sitta i vår vrå af verlden, låsa om uppfinningar och tilldragelser i andra länder, och bedömma dem ur samma synpunkt som dessa lånders invånare, icke såsom svenskar. Vi skulle vara fårdiga att i ett raptus af nit för skogshushållningen först föråda våra egna skogar, för att från grunden få tillåmpa tyska teorier. Vi låra oss aldrig förstå fråmmande lånders förhållanden, emedan vi aldrig betrakta dem ur synpunkten af våra egna. Ty åfven hår gåller hvad vi yttrat om perspektivisk kunskapsåskådning hos den enskilde. Vi hafva från Tyskland införskrisvit en kosmopolitism, som år fårdig att missförstå allting genom en öfverdrist af allsidighet och opartiskhet, medan Engelsmånnen, som sågas vara så I ensidigt och nationellt praktiska, visat att de bättre ån någon annan nation åro i stånd att begripa andras politik. Vi påminna om deras arbeten öfver de gamla folkens historia. Hvem har förstått Rom och Grekland båttre ån en Gibbon, eller för att hålla oss till nyare tider, en Grote och en Merivale? De I hafva begripit dessa folks politiska lif, just emedan de så vål kånna och fatta sitt eget. I Och tro vi Svenskar, att våra häfder och seI der innehålla ingenting af vårde, åfven för det omedelbara nårvarande? Den fordna friheten I bar i alla våra inre förhållanden, vår kyrkoförfattning, våra kommunalinråttningar, vår provinsrepresentåtion, lemnat så djupa sår, att intet förtryck af styrelse eller privilegierade klasser till fullo kunnat utplåna dem. Förtroligheten med dessa spår var nyckeln till Geijers aflall, och torde verka något dylikt hos en hvar som i redlig forskningshåg I och fosterlåndskt sinne vill blifva hans like. Om vf således med vår föreställning om I bildningen förknippa de tvenne hufvudvilkoI ren att den skall vara praktisk och sosterlåndsk, så år det långt ifrån oss att för densamma vilja erkånna någon. annan grund ån den sanna vetenskapen. Det år en vanlig