Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1851, sida 1

friade han henne ur hennes frivilliga sängenskap genom att i sin båt ro henne tillika med Emiline ut på det månbelysta hafvet, stundom genom att promenera med henne på de glånsande sandbankarne, då de upplystes af himladrottningens milda åga, under det den stilla nattens vågor sakta brusade vid deras fötter. En annan gång satt han på de gamla sästningsverkens stenar, hvilka nu voro remnade och söndersallna genom tidens förhärjande makt, och bortlockade hennes tankar från egna sorgliga öden genom berättelser från sordna dagar, då dessa såstningsverk motstått fiendernas anfall och dessa salar församlat så mycket skönt och tappert, som nu endast var stoft. Återigen en annan gång meddelade han henne underråttelser, som han förvärfvat under sitt vistande i Namur eller Tournay; ån omtalade ban korsfararnes hjeltemodiga bedrifter i det aflågsna Palestina eller förtäljde sängenskapens fasor i Paynimrie; ån åter sjöng han, under det de suto och blickade ned i vattnet, med en röst, en konst, en smak, som Margaretha ansåg ej ega sin like. Med hvarje dag, med hvarje timme kände den sköna, oerfarna prinsessan af Flandern att hon förlorade sitt unga hjerta till den lägborne ynglingen; men likväl, hvad skulle hon vål göra för att hejda slyktingen, får att qvarhälla den inom sitt eget bröst.