Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1851, sida 1

fråga, var vål orsaken till denna glådje? Det var endast en syn! Den gamle mannen hade drömt, sade han, att han sett fiskaren vid Scarphout, sund och vålbehållen, med ett nåt i sin hand och i detta nåt befann sig en oråknelig mångd fiskar. Och vid denna tid var en sådan enkel dråm tillråcklig att aftorka de sårjandes tårar och återföra hoppet till tröstlösa hjertan. Albert skyndade att meddela Margaretha af Flandern denna underråttelse och mellan dem vexlades nu många ord af glådje — och glådjen lindar så ofta sina armar kring ömheten. Han kom nu oftare ån förut, ty den gamle presten hade på något sått fått veta att han intresserade sig för Flanderns vexlande öden, och den hederlige mannen tillförde honom dagligen nyheter, hvilka han stundom ansåg för ett nöje, stundom för en pligt att beråtta den ensamma innevånarinnan i det förfallna slottet. Han fann äfven, att hans nårvaro lifvade henne och att hans samtal skingrade hennes sorg. Hon började också fåsta sig mera vid honom ån vid hans syster; han kånde mer af verlden, menniskorna och hofven ån Emelini och ansåg det endast för en skyldig vålvilja att bereda den olyckliga prinsessan hvarje tröst och nöje, som stod i hans förmåga. Med hvarje dag blefvo hans besök tåtare och långvarigare. Stundom be